Brown ut, Cameron in

Givetvis har jag följt den politiska utvecklingen i Storbritannien med stort intresse. För första gången i min livstid saknar något parti majoritet i parlamentet och någon koalitionsregering har inte landet haft sedan andra världskriget. Därför har ovissheten om vad som skulle hända varit stor.

Under kvällen började rykten surra om att samtalen mellan Labour och Liberaldemokraterna brutit samman och att Gordon Brown därför skulle avgå med omedelbar verkan. Ryktena visade sig stämma och från halv nio och någon timme framåt satt jag och tittade andäktigt på BBC, som visade hur en premiärminister avgick och en annan tillträdde. Från luften fick man se hur Browns och Camerons bilar åkte till och från Buckingham Palace, då avgångar och tillträden alltid sker inför drottningen. Elizabeth II kunde i kväll hälsa sin regenttids tolfte premiärminister välkommen. Den förste var Winston Churchill.

Man fick även se Gordon Brown tacka sina medhjälpare och symptisörer i Labours högkvarter och Camerons tal utanför 10 Downing Street. Den nye premiärministern förklarade som väntat att han ämnade gå i koalition med Liberaldemokraterna och det framgick senare att partiets ledare Nick Clegg blir vice premiärminister.

BBC hade tagit in Michael Heseltine för att kommentera. Heseltine, för er som inte minns honom, utmanade 1990 Margaret Thatcher om ledarskapet i Tories, något som skapade stor dramatik och bidrog till att Thatcher tvingades avgå efter en palatskupp där John Major, inte Heseltine, var vinnaren. Heseltine blev sedermera vice premiärminister under en kort tid. Han såg ut ungefär som jag minns honom och fick tala om underligheter som en tillträdande premiärministers handkyss i mötet med drottningen, något Heseltine bestämt hävdade förekom åtminstone vid Thatchers tillträde 1979.

För mig var allt det här som att se en spännande film, fast det inte alls hände så mycket. Eller rättare sagt, det mesta som hände fick tv-tittarna aldrig se.

Jag måste också konstatera att britterna är effektiva. Trots det oklara parlamentariska läget kunde en ny premiärminister utses och tillträda bara dagar efter valet. Jämför det med t ex USA, där det dröjer nästan tre månader mellan ett presidentval och att presidenten tillträder.