I skrivande stund är det bara timmar kvar innan vallokalerna öppnar på den amerikanska östkusten. Under det kommande dygnet kommer det amerikanska folket att välja 435 ledamöter till representanthuset och 36 av 100 senatorer. Dessutom sker guvernörsval i 36 delstater (och tre territorier) och i 46 delstater sker val till delstatsförsamlingarna. Dessutom sker ett nästan oräkneligt antal val på lokal nivå. De delstatliga och lokala valen hamnar i skuggan av valen till de nationella valen, men har i många fall minst lika stor betydelse för den vanlige amerikanen som kongressvalen. Min ambition är att efter valet skriva något om de förändringar som skett i delstatsförsamlingarna, men just nu lämnar jag dem därhän och fokuserar istället på kongress- och guvernörsvalen.
Historien visar att resultaten i mellanårsvalen har ett starkt samband med förtroendet för den sittande presidenten. Om förtroendet är lågt går presidentens parti bakåt, om förtroendet är högt blir resultatet status quo eller en måttlig uppgång för presidentens parti. Särskilt det mellanårsval som sker under en presidents andra mandatperiod (som nu) brukar innebära tunga förluster för presidentens parti. I modern tid är det bara Bill Clinton 1998 som kunnat glädja sig åt valresultatet i andra presidentperiodens mellanårsval och då var uppgången måttlig. Både historiska trender och Obamas sviktande popularitetssiffror indikerar alltså att demokraterna går mot förluster, innan man ens behövt titta på en enda opinionsundersökning för något av de förestående valen.
Det brukar ibland föras fram att senaten och representanthuset är mer impopulära än presidenten. Det är sant men har liten betydelse. De rörliga väljarna straffar presidenten, inte kongressen, när de tycker att saker går dåligt.
En liten genomgång:
1. REPRESENTANTHUSET
Nuvarande mandatfördelning:
Republikanerna 233
Demokraterna 199
Vakanta 3 (1R+2D)
Demokraterna har de senaste årtiondena byggt upp en väljarkoalition som visat sig effektiv om man vill vinna presidentval. Däremot har den visat den sig betydligt sämre på att vinna val till representanthuset. Republikanerna har haft majoritet där under 16 av de senaste 20 åren. Anledningen är att de republikanska väljarna är mer utspridda, medan de demokratiska väljarna är koncentrerade till ett mindre antal områden, inte minst i storstäderna. Då USA inte har ett proportionellt valsystem behöver man inte få flest röster för att vinna majoritet, som vi såg i kongressvalet 2012. Det gäller att vinna rätt antal röster på rätt ställen.
Vart tionde år sker en folkräkning och efter denna ritas kongressdistrikten om. Exakt hur kongressdistrikten ska se ut bestäms i de flesta delstater av delstatsförsamlingarna. Det finns förstås lagar och regler som begränsar möjligheterna till godtyckligt dragna gränser, men främst i lite större delstater har den styrande majoriteten goda möjligheter att göra gränsdragningar som gynnar det egna partiet. Detta kallas ”gerrymandering” och används ibland som förklaring att republikanerna är något överrepresenterade jämfört med sina valresultat. Jag misstänker att det inte är så enkelt och att republikanerna i dagsläget skulle ha majoritet även med en ”neutral” karta.
Republikanerna fick i valet 2012 en hyfsat solid - om än inte överväldigande - majoritet med 234 platser mot demokraternas 201. De flesta bedömare är överens om att republikanerna detta år ökar sin majoritet något. Någon dramatisk ökning lär det inte bli fråga om, då de allra flesta platser som hålls av demokrater finns i distrikt där varje republikansk kandidat har uppförsbacke. Om allt faller ut precis rätt för republikanerna skulle de kanske inkassera 15 nya platser, men sådan tur tror jag inte de har. Det skulle räcka med en ökning på 13 platser för att ge republikanerna den största majoritet de haft sedan valet 1928. Då skulle talman John Boehner (R-OH) sitta säkert på sin stol i två år till.
2. SENATEN
Nuvarande mandatfördelning:
Demokraterna 55
Republikanerna 45
Nuvarande fördelning av platser uppe till val i år:
Demokraterna 21
Republikanerna 15
Demokraterna gjorde ett extremt bra val till senaten 2008, då Obama valdes till president första gången. Det är dessa platser som nu är uppe till omval, plus att det hålls tre fyllnadsval. Även om Obama varit betydligt mer populär hade nog demokraterna kunnat se fram emot att tappa platser detta år, då de måste försvara ett gäng senatsplatser i för partiet knepig terräng.
I Montana, South Dakota och West Virginia bestämde sig erfarna demokratiska senatorer för att inte ställa upp igen. Dessa platser kommer med all säkerhet att vinnas av republikanerna. Stora delar av Södern har på ett dramatiskt sätt blivit mer ogästvänlig terräng för demokraterna under senare år. I Arkansas och Louisiana kämpar senatorerna Pryor och Landrieu för sina politiska liv. I vanligen republikanska Alaska vann Mark Begich (D) genom för honom extremt lyckliga omständigheter 2008. Kan lyckan stå honom bi även denna gång? Fler namn kan läggas till listan över hotade demokrater.
Demokraterna tvingas alltså försvarsspel på många fronter, med få möjligheter till offensiv. Många demokrater har talat entusiastiskt om sina kandidater i Georgia och Kentucky, där det gäller platser som hålls av republikaner, men segrar där är osannolika.
Demokraterna har nu haft majoritet i senaten i 8 år. Sedan 1980 har senatsmajoriteterna kommit och gått, men inget parti har haft majoritet mer än 8 år i följd. Det mesta tyder på att majoritetsledare Harry Reid (D-NV) inte kommer att slå det rekordet. Reid kommer förmodligen att efterträdas av Mitch McConnell (R-KY), som lär ha drömt om att få bli majoritetsledare under hela sitt vuxna liv. Om McConnells dröm ska gå i uppfyllelse krävs att han dels vinner omval och dels att republikanerna går från 45 till 51 platser. Opinionsmätningarna talar för att båda dessa ting ligger inom räckhåll.
En tydlig och praktisk konsekvens av en republikansk majoritet i senaten skulle vara att Obama får väldigt svårt att få igenom några nomineringar. Detta gäller poster som federala domare, kabinettsposter, ambassadörer med mera. Harry Reid drev igenom förändringar i senatens regelverk som gjorde att de flesta nomineringar inte längre kan stoppas (filibustras) av en minoritet. Med en enad republikansk majoritet spelar det inte längre någon roll. Man kan vara ganska säker på att en majoritet ledd av Mitch McConnell inte kommer att anstränga sig överdrivet för att göra de kommande två åren bekväma för presidenten.
Det ska flikas in att det är fullt möjligt att vi inte vet säkert hur styrkeförhållandena i senaten ser ut förrän i januari. Egenheter i vallagarna i Louisiana och Georgia gör att dessa val kan gå till en andra omgång i december respektive januari. Att valet i Louisiana går till en andra omgång kan vi nog räkna med.
Det ska tilläggas att många av årets senatsval är väldigt jämna. Det gör att det finns ett stort spann av möjliga resultat. Att det blir republikansk majoritet är inte absolut säkert. Jag skulle själv inte sätta alla mina pengar på republikanska segrar i Iowa och Colorado, två delstater där republikanerna bör vinna om de vill försäkra sig om egen majoritet.
Förresten, senatsvalet i Kansas är värt ett litet omnämnande. Demokraterna har ingen kandidat där, men den oberoende kandidaten Greg Orman ligger hack i häl med senator Pat Roberts (R). Orman vägrar säga vilken partigrupp han kommer rösta med om han vinner.
3. GUVERNÖRER
Republikanerna 29
Demokraterna 21
Bland poster uppe till val i år:
Republikanerna 22
Demokraterna 14
Valet 2010 var en stor framgång för republikanerna på nästan alla nivåer. Inte minst när det gäller guvernörsvalen. Flera av de republikanska guvernörer som valdes 2010 fått opinionsmässiga problem, så demokraterna hoppas göra framryckningar. I Pennsylvania går guvernör Corbett (R) sannolikt mot en brakförlust. Det kompenseras något för republikanernas del av att Arkansas-guvernören Beebe (D) inte tycks bli omvald. Demokraterna har dock hopp om att deras kandidater ska vinna i bland annat Kansas, Florida, Maine, Michigan och Wisconsin. Republikanerna hoppas kunna försvara de flesta av dessa och dessutom besegra demokrater i bland annat Colorado, Illinois, Maryland och Massachusetts.
Opinionsundersökningarna ger inga tydliga besked när det gäller runt ett dussin guvernörsval. De är helt öppna. Kanske faller brickorna i republikanernas riktning, kanske i demokraternas. Guvernörsvalen är i alla fall det enda område där jag tror att demokraterna fortfarande kan känna en viss berättigad optimism.
För demokraternas del vore Florida det stora priset. Det är den största delstaten där utgången är oviss och ingen demokrat har vunnit där sedan 1994. Då får förstås de lokala demokraterna finna sig i att representeras av den ombytlige charmören Charlie Crist, som för bara fyra år sedan var delstatens republikanske guvernör.
