Med anledning av Nelson Mandelas död

Sent under fredag kväll skrev jag detta på min Facebook-vägg. Det positiva gensvar jag fick får mig att även publicera texten här:

I den märkliga, omvälvande tid som var sent 80-tal och tidigt 90-tal var jag tonårig MUF-are. I dag har minnen av en del intressanta diskussioner om Mandela/ANC/Sydafrika väckts till liv, diskussioner som i dag nog skulle verka mer än en smula egendomliga.

Jag kan inte minnas att jag någonsin träffade en enda människa som ens med en stavelse försökte försvara apartheidsystemet, men jag minns att många fann att både sanktionerna och ANC var högst tveksamma företeelser. Och på sätt och vis var detta begripligt. Handelshinder har sällan ökat friheten och vid den tiden var ANC fortfarande en lite mystisk motståndsorganisation som tog stöd från Sovjet. Ja, man ska inte underskatta den effekt kalla kriget hade.

Motstånd mot sanktioner och skepsis/fientlighet mot ANC var inte samma sak som att stödja apartheid. Absolut inte. Däremot råkade detta motstånd vara just vad apartheidregimen hoppades på, ville ha och behövde just då.

För att föra in det här på amerikansk politik så lade Ronald Reagan in sitt veto när kongressen beslutade om handelssanktioner mot Sydafrika 1986. I kongressen fanns dock nödvändig 2/3 majoritet för att ogiltigförklara presidentens veto. En av de republikanska senatorer som röstade mot sin president var Mitch McConnell, nu senatens minoritetsledare och en av USA:s viktigaste politiker. Det hedrar honom.

Kanske har vi här något väldigt ovanligt, nämligen en fråga från kalla kriget där vänstern faktiskt hade rätt. Framför allt har vi här en fråga där värdighet och storsinthet vann, något för oss alla att ta efter.