Sedan flera år finns jag på Facebook, en sida jag finner mer än milt beroendeframkallande. På olika sätt har jag på Facebook skaffat mig mer än 700 vänner, av vilka jag jag knappast egentligen är personligt bekant med fler än 100. Genom Facebook har jag fått suveräna tips om YouTube-länkar, artiklar och jag har flera gånger fått höra stora nyheter innan de nått de stora medierna. Dessutom har några Facebook-vänner med tiden blivit personliga vänner. Så långt allt gott.
Vad som bekymrar mig är att i alla utbyten jag har med verkliga och virtuella vänner på Facebook finns det alltid en tredje part som registrerar och kartlägger allt jag gör. Denna tredje part är Facebook självt, som registrerar varje knapptryckning man gör och sedan tjänar pengar på de kunskaper de skaffat om de hundratals miljoner människor som använder sidan.
Ingenting försvinner. Även om du tar bort den där uppdateringen du gjorde på fyllan, finns den alltid kvar hos Facebook centralt. Detsamma gäller om du tar bort ditt konto. Facebook har fortfarande ditt namn, adress och vet vilka dina vänner är. För Facebook är denna information en guldgruva och de tänker inte göra sig av med den, om du väl en gång givit den till dem.
Själv kan jag förhoppningsvis stå för allt jag någonsin postat på Facebook, även om där säkert finns saker som jag hoppas potentiella arbetsgivare inte ser, då jag givit uttryck för kontroversiella åsikter om exempelvis narkotikapolitik. Jag kan också acceptera att jag givit upp en dos privatliv i utbyte mot att få använda tjänsten, men Facebook har blivit så stort när det gäller kommunikation att Facebook-meddelanden och chattar i vissa fall ersatt gammelmodigheter som telefon. Telefonbolaget avlyssnar dock inte varje ord du säger för kommersiella syften.
Skulle inte Facebook vara så stort och så beroendeframkallande skulle jag permanent avaktivera mitt konto. Nu fortsätter jag, om än med ett något ansträngt förhållande till och viss misstro gentemot Facebook centralt.
fredag 14 maj 2010
tisdag 11 maj 2010
Brown ut, Cameron in
Givetvis har jag följt den politiska utvecklingen i Storbritannien med stort intresse. För första gången i min livstid saknar något parti majoritet i parlamentet och någon koalitionsregering har inte landet haft sedan andra världskriget. Därför har ovissheten om vad som skulle hända varit stor.
Under kvällen började rykten surra om att samtalen mellan Labour och Liberaldemokraterna brutit samman och att Gordon Brown därför skulle avgå med omedelbar verkan. Ryktena visade sig stämma och från halv nio och någon timme framåt satt jag och tittade andäktigt på BBC, som visade hur en premiärminister avgick och en annan tillträdde. Från luften fick man se hur Browns och Camerons bilar åkte till och från Buckingham Palace, då avgångar och tillträden alltid sker inför drottningen. Elizabeth II kunde i kväll hälsa sin regenttids tolfte premiärminister välkommen. Den förste var Winston Churchill.
Man fick även se Gordon Brown tacka sina medhjälpare och symptisörer i Labours högkvarter och Camerons tal utanför 10 Downing Street. Den nye premiärministern förklarade som väntat att han ämnade gå i koalition med Liberaldemokraterna och det framgick senare att partiets ledare Nick Clegg blir vice premiärminister.
BBC hade tagit in Michael Heseltine för att kommentera. Heseltine, för er som inte minns honom, utmanade 1990 Margaret Thatcher om ledarskapet i Tories, något som skapade stor dramatik och bidrog till att Thatcher tvingades avgå efter en palatskupp där John Major, inte Heseltine, var vinnaren. Heseltine blev sedermera vice premiärminister under en kort tid. Han såg ut ungefär som jag minns honom och fick tala om underligheter som en tillträdande premiärministers handkyss i mötet med drottningen, något Heseltine bestämt hävdade förekom åtminstone vid Thatchers tillträde 1979.
För mig var allt det här som att se en spännande film, fast det inte alls hände så mycket. Eller rättare sagt, det mesta som hände fick tv-tittarna aldrig se.
Jag måste också konstatera att britterna är effektiva. Trots det oklara parlamentariska läget kunde en ny premiärminister utses och tillträda bara dagar efter valet. Jämför det med t ex USA, där det dröjer nästan tre månader mellan ett presidentval och att presidenten tillträder.
Under kvällen började rykten surra om att samtalen mellan Labour och Liberaldemokraterna brutit samman och att Gordon Brown därför skulle avgå med omedelbar verkan. Ryktena visade sig stämma och från halv nio och någon timme framåt satt jag och tittade andäktigt på BBC, som visade hur en premiärminister avgick och en annan tillträdde. Från luften fick man se hur Browns och Camerons bilar åkte till och från Buckingham Palace, då avgångar och tillträden alltid sker inför drottningen. Elizabeth II kunde i kväll hälsa sin regenttids tolfte premiärminister välkommen. Den förste var Winston Churchill.
Man fick även se Gordon Brown tacka sina medhjälpare och symptisörer i Labours högkvarter och Camerons tal utanför 10 Downing Street. Den nye premiärministern förklarade som väntat att han ämnade gå i koalition med Liberaldemokraterna och det framgick senare att partiets ledare Nick Clegg blir vice premiärminister.
BBC hade tagit in Michael Heseltine för att kommentera. Heseltine, för er som inte minns honom, utmanade 1990 Margaret Thatcher om ledarskapet i Tories, något som skapade stor dramatik och bidrog till att Thatcher tvingades avgå efter en palatskupp där John Major, inte Heseltine, var vinnaren. Heseltine blev sedermera vice premiärminister under en kort tid. Han såg ut ungefär som jag minns honom och fick tala om underligheter som en tillträdande premiärministers handkyss i mötet med drottningen, något Heseltine bestämt hävdade förekom åtminstone vid Thatchers tillträde 1979.
För mig var allt det här som att se en spännande film, fast det inte alls hände så mycket. Eller rättare sagt, det mesta som hände fick tv-tittarna aldrig se.
Jag måste också konstatera att britterna är effektiva. Trots det oklara parlamentariska läget kunde en ny premiärminister utses och tillträda bara dagar efter valet. Jämför det med t ex USA, där det dröjer nästan tre månader mellan ett presidentval och att presidenten tillträder.
Stormy Weather
I går dog Lena Horne, en banbrytare bland USA:s svarta underhållare, 92 år gammal. Här är hennes kanske mest kända framförande:
Spotify
Spotify är på många sätt en fantastisk tjänst för oss musikälskare. Häpnadsväckande mycket musik i oräkneliga genrer är där fritt och lagligt tillgänglig.
Ett litet nöje jag har är att sätta ihop spellistor, precis som jag en gång satte ihop stora mängder blandband och bland-cdr. På Spotify är det dock enklare. Ja, faktiskt nästan för enkelt. Med kassettband och cdr-skivor tvingas man ta hänsyn till speltid och se till att musiken flyter på ett bra sätt. När man väl hade spelat in/bränt sin blandning gick det inte att göra ändringar i efterhand, om man inte skulle göra om hela processen. På Spotify finns inga gränser för speltiden och man kan alltid redigera efteråt. Dessutom tenderar låtar att försvinna från tjänsten med viss regelbundenhet, så minskar värdet av att skapa kontinuitet. Spotify kan ändå fucka upp det med tiden.
Nedan länkas till några tematiska Spotify-listor jag skapat.
Först har vi listan "American politicians", där alla låtar handlar om verkliga amerikanska politiker eller där namngivna politiker åtminstone har viktig roller i texten. Bland artisterna finns Elton John, Johnny Cash, Randy Newman, Neil Young, Lou Reed och Drive-By Truckers.
Klicka här för att hitta listan.
Denna lista kallas "Murder" och har helt riktigt temat mord. Steve Earle, David Bowie, The Louvin Brothers, Porter Wagoner, Steeleye Span, Jimi Hendrix och Nina Simone finns bland de artister som sjunger om hemska händelser.
Klicka här för att hitta listan.
Mer olycka hittas i spellistan "Disaster songs", där det berättas om bränder, översvämningar, fartygshaverier, gruvolyckor och mycket annat. Bee Gees, The Band, Gordon Lightfoot, John Lee Hooker, Woody Guthrie och andra framför här trista nyheter.
Klicka här för att hitta listan.
Här sjunger Warren Zevon, The Kinks, David Bowie, The Clash, Richard Thompson och andra om händelser, människor och platser i staden London.
Klicka här för att hitta listan.
Det var länge sedan jag tog min sista (?) cigarett, men här en spellista kallad "Smoking" som påminner mig om lasten. Otis Redding, k.d. lang, Lefty Frizzell, Olle Ljungström, Ry Cooder och andra sjunger där om rökning.
Klicka här att hitta listan.
Det är några av mina spellistor. Fler ska eventuellt publiceras vid tillfälle.
Ett litet nöje jag har är att sätta ihop spellistor, precis som jag en gång satte ihop stora mängder blandband och bland-cdr. På Spotify är det dock enklare. Ja, faktiskt nästan för enkelt. Med kassettband och cdr-skivor tvingas man ta hänsyn till speltid och se till att musiken flyter på ett bra sätt. När man väl hade spelat in/bränt sin blandning gick det inte att göra ändringar i efterhand, om man inte skulle göra om hela processen. På Spotify finns inga gränser för speltiden och man kan alltid redigera efteråt. Dessutom tenderar låtar att försvinna från tjänsten med viss regelbundenhet, så minskar värdet av att skapa kontinuitet. Spotify kan ändå fucka upp det med tiden.
Nedan länkas till några tematiska Spotify-listor jag skapat.
Först har vi listan "American politicians", där alla låtar handlar om verkliga amerikanska politiker eller där namngivna politiker åtminstone har viktig roller i texten. Bland artisterna finns Elton John, Johnny Cash, Randy Newman, Neil Young, Lou Reed och Drive-By Truckers.
Klicka här för att hitta listan.
Denna lista kallas "Murder" och har helt riktigt temat mord. Steve Earle, David Bowie, The Louvin Brothers, Porter Wagoner, Steeleye Span, Jimi Hendrix och Nina Simone finns bland de artister som sjunger om hemska händelser.
Klicka här för att hitta listan.
Mer olycka hittas i spellistan "Disaster songs", där det berättas om bränder, översvämningar, fartygshaverier, gruvolyckor och mycket annat. Bee Gees, The Band, Gordon Lightfoot, John Lee Hooker, Woody Guthrie och andra framför här trista nyheter.
Klicka här för att hitta listan.
Här sjunger Warren Zevon, The Kinks, David Bowie, The Clash, Richard Thompson och andra om händelser, människor och platser i staden London.
Klicka här för att hitta listan.
Det var länge sedan jag tog min sista (?) cigarett, men här en spellista kallad "Smoking" som påminner mig om lasten. Otis Redding, k.d. lang, Lefty Frizzell, Olle Ljungström, Ry Cooder och andra sjunger där om rökning.
Klicka här att hitta listan.
Det är några av mina spellistor. Fler ska eventuellt publiceras vid tillfälle.
Välkommen!
Jag heter Tobias. Det här är inte min första blogg. Jag har dock av olika skäl övergivit mina tidigare bloggar. Kanske kommer jag att även överge denna blogg. Eller så blir den ett bestående projekt. Vi får se. Det är dock klokt att se med viss skepsis på min uthållighet.
Bloggen har inte något speciellt syfte eller någon specifik inriktning. Tanken är att den ska fungera som ventil för vad jag än kan tänkas vilja säga, vilket inte nödvändigtvis är mycket eller speciellt intressant. Det kan gälla musik, politik eller något annat. Vi får se. Kanske hittar ni något värt att läsa här. Kanske inte.
Bloggen har inte något speciellt syfte eller någon specifik inriktning. Tanken är att den ska fungera som ventil för vad jag än kan tänkas vilja säga, vilket inte nödvändigtvis är mycket eller speciellt intressant. Det kan gälla musik, politik eller något annat. Vi får se. Kanske hittar ni något värt att läsa här. Kanske inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
