Den 20 juni kom att bli en rätt blåsig och kylig sommarkväll Uppsala. Regnet uteblev dock, till lättnad för kvällens publik i Parknäckan i Uppsala stadsträdgård. På kvällens program stod Ola Magnell och John Holm, "två kulttrubadurer" som en herre i publiken entusiastiskt uttryckte det i telefon när jag passerade.
Kylan och blåsten till trots var det relativt fullt på bänkarna framför senen när jag kom in på området, ca en halvtimme innan spelstart. Townes Van Zandt spelades i högtalarna från scenen innan konserten.
Den stora publiken kanske inte enbart berodde på kvällens fina artistkombo, utan det lär oftast vara rätt fullt där på konsertkvällar. En anledning är att bland annat kunder hos bostadsbolagen Uppsalahem och HSB kan köpa biljetter till kraftigt rabatterade priser. Då lockas en delvis annan publik än den som skulle ha gått och sett samma artister på, säg, Katalin.
För mig var det närmast en självklarhet att jag skulle hit. Framför allt för John Holm, denna sköra och sparsmakade artist som gjorde en mycket oväntad återkomst till de svenska scenerna för tre år sedan och som jag av olika skäl inte haft möjlighet att se förrän nu. I förra veckan blev jag oroad att konserten skulle ställas in, då John Holm skrev på Facebook att han varit sjuk hela våren och först nu börjat återhämta sig. Den oron visade sig obefogad. Först ut på scenen var dock Ola Magnell.
Magnell är en artist och låtskrivare jag också högaktar, men han kändes inte lika nödvändig att se som Holm, främst för att jag sett Magnell flera gånger tidigare. Jag skulle dock ha gått även om det bara var han som skulle uppträda, men nu överskuggades han för mig av Holm. Magnell och gitarristen Jonatan Stenson gav en bra, tajt föreställning. Magnells röst är anmärkningsvärt välbehållen. Konserten började rätt lågmält, tilltog i intensitet och Magnell körde allsångsövningar på "När jag dör" och "Kliff". För mig var den enskilt största stunden finstämda "Innan elden brunnit ut". Efter mindre än en timme rundade Magnell och Stenson av med "Rulltrappan".
I pausen sjöng Townes Van Zandt återigen från högtalarna om vår moder berget och de där kvicksilverdrömmarna om Maria. Många i publiken gick till serveringen och köpte öl och kaffe. På och bredvid scenen sprang arrangörer och råddare och försökte fixa det sista inför John Holms spelning. John Holms son Alex gick upp på scenen och framförde fina versioner av "Speed of the sound of loneliness" av John Prine och "Lost Highway" av Leon Payne (främst förknippad med Hank Williams).
John Holm gjorde därefter entré på ett rätt udda sätt. Hans medmusikanter kom ut på scenen, sedan kom han ut, vinkade lite åt publiken och försvann därefter bakom samma mörka draperi varifrån han just kommit. "Det här var det kortaste framträdande jag någonsin sett!" utbrast en dam en bit bort. Efter en stund kom John Holm ut på scenen med en gitarr i handen. Den gitarren lade han på scengolvet, gick till sin stol, greppade den gitarr som låg där och satte igång. Eller ja, det tog väl kanske en minut innan framförandet kom igång, medan Holm lite nervöst höll på med sina papper, glasögon och sin gitarr och gav instruktioner till ljudkillen ("kan du plussa basen i medhörningen?").
Utdragna pauser mellan låtarna kom att bli standard under kvällens föreställning. I början verkade Holm osäker och nervös, men det verkade släppa lite med tiden. Under lite över en timme skulle han framföra låtar från samtliga de fem skivor han släppt, samt den nya Dylan-översättningen "Hård värld", en nedkortad variant av "Hard rain". Han hade hjälp av en skicklig elgitarrist och en slagverkare. Under några låtar hjälpte sonen Alex till med gitarr och munspel. Den gitarr Alex använde var för övrigt den den som John Holm på ett så förbryllande sätt lagt på scengolvet i inledningen.
En liten överraskning för mig var att han spelade "Andra sidan ån", hans version av den alltid och inte minst nu aktuella "Across the borderline". Den fanns med på vad som fortfarande är Holms senaste fullängdare, 1999 års "Vägen till Californien". I övrigt fanns där de flesta av de mest kända låtarna från 70-talet, som "Den öde stranden", "Vid ett fönsterbord mot parken", "Om den blå himlen" och "Maria, många mil och år från här". Den tyvärr rätt daterade 80-talsskivan "Verklighetens afton" var representerad av "Hon säger - Le mot mej".
Som extranummer kom fina "Ett enskilt rum på Sabbatsberg" och "Sommaräng". Under den senare låten kom Holm av sig flera gånger och fick ta om verser. Han fick avsluta hela konserten med orden "Förlåt! Tack så mycket!".
Alla skevheter, all tystnad mellan låtarna med mera till trots, de flesta av oss som var kvar i parken belönade Holm med en stående ovation. Holm verkar bräcklig, sårbar och osäker, på vissa sätt dåligt anpassad till en så hård värld. Det är väl också det som gjort hans musik så speciell. Vi vill inte ha honom på något annat sätt.
När det hela var slut var jag lite rörd och glad över att ha varit med om detta. Och frusen. Sakta lämnade jag parken och vandrade mot stationen. På andra sidan ån.
