Det är väldigt sällsynt att gravkor öppnas för allmänheten. Detta av flera skäl. Bland annat ska gravfrid råda och många gravkor är efter att ha varit stängda i århundraden i dåligt skick. Väggar och tak kan ha rasat in, djur och diverse naturliga processer kan ha gjort sitt. I Sätuna gravkor är allt i efter omständigheterna utmärkt skick och i enlighet med ett testamente från den sist begravde (Casper Wrede, död 1835) öppnar man och tittar till koret var tionde år och numera får då även allmänheten tillträde.
Den som lät uppföra Sätunakoret var Agneta Horn (1629-72), dotterdotter till Axel Oxenstierna och i modern tid uppmärksammad för sin självbiografi, som gavs ut först på 1900-talet men anses som ett ovärderligt dokument från den svenska stormaktstiden. Agneta Horn var gift med Lars Kruus (ibland stavat Cruus), ägare till Sätuna gods. Båda makarna följde med Karl X Gustav i krig i Polen, där Lars Kruus dog av sjukdom 1656, 35 år gammal. Agneta Horn lät föra hem hans kropp till Sverige, där han efter många strapatser blev den första som lades i Sätuna gravkor, som ligger direkt under den utbyggnad av Björklinge kyrka Agneta Horn lät finansiera. Horn följde sin make i döden 1672, 43 år gammal och märkt av ett slitsamt liv. Under ca 150 år skulle Sätuna gravkor sedan användas för att begrava de avlidna i de familjer som ägde Sätuna gods, plus ett par personer med mer indirekt koppling till godset. Totalt minst 28 personer kom att få sin vilostad där.
När man besöker Sätuna gravkor tar det ett tag innan man hittar Agneta Horn och hennes man. Deras kistor är placerade längst in i ett horn och ter sig tämligen anspråkslösa jämfört med exempelvis de ståtliga marmorkistor som tillkom några årtionden efter Lars Kruus och Agneta Horns död. En närmare titt visar dock att dessa kistor måste ha varit väl så ståtliga en gång, med utsmyckningar som härjats av tidens tand. Agneta Horns bårtäcke finns för övrigt bevarat på annan plats i kyrkan och är en utmaning för den som vill tyda förkortningar från stormaktstiden.
Särskilt rörande är det att se de små barnkistor som finns på flera ställen i koret. Det finns också en kista som är extra stor av gripande skäl. I den ligger Ottiliana Wrede (1778-1811) och hennes två barn, fem och åtta år. De två barnen drunknade samtidigt och deras mamma dog sju dagar senare. Ingen vet längre vad mamman dog av, om det var sorg eller om hon var med vid samma olycka och dog av sviterna eller om det var något helt annat.
Sedan finns också en mystisk liten näverask som numera står placerad på Gustaf Kruus kista. Den lilla korgen hittades i en av korets gluggöppningar på 1900-talet och visade sig innehålla resterna av ett foster. Man tror att det kan ha handlat om en hemlighållen graviditet på 1800-talet och att mamman eller annan person ville se till att fostret hamnade i vigd jord och kastade in korgen genom fönstergluggen. Fostret lär i alla fall sent omsider ha lagts på kyrkogården (i vigd jord) och näverasken är kvar i koret.
Det är nu tio år kvar innan Sätuna gravkor återigen - helt kort - öppnas igen för allmänheten. Om ni har chansen och mot förmodan minns detta inlägg i juni 2026 - ta chansen! Det är ett mycket speciellt sätt att komma en förgången tids människor nära, bildligt och bokstavligen. Björklinge kyrka är för övrigt väl värd ett besök även när koret hålls stängt, med sina kalkmålningar från 1400-talet och andra utsmyckningar. Strax utanför kyrkan går man förbi gravar av modernare snitt, däribland konstnären Bror Hjorths.
