Det här mötet har jag föreslagit av personlig nyfikenhet. I tre års tid har det stormat omkring honom, invektiven och avgångskraven har haglat. Ja, man kan hävda att han länge varit den mest bespottade mannen i svensk offentlighet. Denne långe östgöte verkar dock hålla huvudet kallt. Han har till och med verkat påfallande munter de gånger jag sprungit förbi honom i Uppsala. Många andra hade i samma läge dragit sig undan så långt bort från offentligheten som möjligt. Vad är det som får honom att gå vidare i sin kamp?
Några dagar innan mötet publicerar Göran Lambertz en debattartikel i Expressen där han förklarar att han tills vidare lämnar debatten i Quickärendet bakom sig. Jag frågar honom om varför han då fortsatt uppdatera sin blogg och nu ska tala för publik om sin bok i just detta ärende. Han svarar att hans stopp innebär ett slut för debattartiklar och intervjuer. Sin privata blogg ska han dock hålla liv i och han talar gärna om boken när han bjuds in av olika föreningar.
Vi småpratar lite kring olika mediedebatter kring Quickärendet, men samtalet byter flera gånger spår. Vi talar om min avbrutna studiebana och om hans kommande USA-resa. I Texas lär du inte få så många frågor om Quick, tänker jag.
Just då avbryts vi av ett ungt par, som noterar ett exemplar av boken Quickologi på vårt bord. De frågar vad quickologi är för någonting. Det verkar tidigt tydligt att de har en väldigt vag uppfattning om vem Thomas Quick/Sture Bergwall är. Han ger dem historien i sammandrag och berättar om varför han skrivit en bok om saken, innan de ursäktar sig och går vidare.
Vi fortsätter prata en stund. Det hela är ytterst trevligt och det är lätt att förstå varför Göran Lambertz ofta beskrivits som en populär chef och kollega. Samtidigt börjar de första gästerna till kvällens arrangemang dyka upp och vårt kaffe är uppdrucket, så vi går in.
Evenemanget kallas Kulturkväll och ordnas ungefär en gång i månaden av kriminalförfattaren och mångsysslaren Ulf Broberg. I korthet går det ut på att gästerna äter middag och lyssnar sedan på ett samtal mellan Broberg och en mer eller mindre aktuell författare.
Till middagen hamnar jag vid samma bord som Broberg och Lambertz. Menyn denna kväll består av antingen fläskfilé eller en vegetarisk rätt gjord på kikärtor. Alla vid bordet väljer fläskfilé. Ulf Broberg har en ny bok på gång där Palmemordet är ett tema. Givetvis ett tacksamt ämne för långa diskussioner till en bit fläsk och ett glas rött. I världens största öppna polisutredning finns en del att tala om. Ulf Broberg hinner också berätta om andra liknande evenemang han hållit i, som när Björn Ranelid kom dit och lärde sig namnen på samtliga i publiken.
När alla gästerna tycks ha avslutat sina måltider går Lambertz och Broberg till scenen. Totalt handlar det gissningsvis om ett par dussin personer i publiken. Ytterligare några sitter i baren, men de tycks ha andra intressen än vad som händer på scenen. Efter de närmast obligatoriska inledande mikrofonproblemen kan det hela börja.
Lambertz berättar om sitt jobb som justitieråd i Högsta domstolen och innan dess som justitiekansler. Sedan kommer samtalet in på hans bok. Han redovisar sin huvudsakliga slutsats att de fem domstolar som dömde Quick/Bergwall gjorde det på korrekta grunder och att ingen på något avgörande sätt misskötte sitt uppdrag. Han berättar vad han tror att Bergwallkommissionen kommer fram till, vilket visar sig stämma hyfsat väl med det faktiska resultatet (jag har dock inte studerat kommissionens rapport i detalj).
En bit in i samtalet får Lambertz frågan om han inte fått betala ett väldigt högt pris för sina ställningstaganden. Lite oväntat svarar han nej. Priset, förklarar han, hade varit mångfalt högre om han stillatigande låtit ett antal duktiga yrkesmän få sin heder ifrågasatt på oriktiga grunder.
Under frågestunden kommer ämnet att driva från Quick/Bergwall, då ett par åhörare visar sig väldigt intresserade av da Costa-fallet, som Lambertz granskade under sin sista tid som justitiekansler (och som togs över av hans efterträdare Anna Skarhed). Han får också frågan om vad han skulle göra om det visar sig att han har fel i fallet Quick/Bergwall. Då pudlar jag så in i banken, säger han. Han tillägger dock att det knappast kommer att ske.
Frågestunden avslutas och Lambertz signerar några böcker och samtalar med några åhörare. Lokalen börjar tömmas på människor och så småningom går även Lambertz. Han säger hej då med ett fast handslag och ett leende. Han kanske har tystnat i den mediala offentligheten, men han är – sin offentliga tystnad till trots - obruten och ser inte sin kamp som förlorad.
Foto av Matz Cribäck, hämtat härifrån, där man också kan lyssna på samtalet på Kulturkväll.
