Dagen innan Iowa

I skrivande stund är det ungefär ett dygn kvar till partiomröstningen (caucus) i Iowa, då väljarna för första gången får säga sitt om de två stora partiernas presidentkandidater. Partiomröstningar är mer komplicerade saker än primärval och kräver mer engagemang och tid av väljarna. (En översikt över hur det går till finns här.) Detta bidrar till att göra omröstningen svårtippad. Alla opinionsmätningar i världen duger inte om de tar fel på vilka som faktiskt kommer att gå och rösta. Ofta har relativt okända kandidater överraskat i Iowa, som republikanerna Mike Huckabee 2008 och Rick Santorum 2012. Och så fanns det en kille vid namn Obama, vars vinst i Iowa 2008 var det centrala ögonblick då hans nominering blev en reell möjlighet. 

Det här är bara andra gången efter 1952 som ingen sittande president eller vicepresident ställer upp i valet, vilket gör nomineringsstriderna intressanta på båda sidor. Hos Demokraterna har dock Hillary Clintons resurser och starka status gjort att relativt få kandidater anmält sitt intresse. Förre Maryland-guvernören Martin O’Malley kämpar på i motvind och obskyritet, medan den något udda senatorn Bernie Sanders har framgångar bland ungdomar och sådana som inte är särskilt intresserade av ännu en Clinton i Vita huset.

Bernie Sanders kan betraktas som en ständig outsider, trots att han tillhör det politiska etablissemanget i årtionden. Han är kanske mest känd för att han kallar sig demokratisk socialist, vilket inte är någon vanlighet utanför högst marginella grupper i USA. Vissa andra vill hellre kalla honom socialdemokrat i europeisk tradition. Det här är första gången han ställer upp i val som demokrat. Som borgmästare i Burlington, delstaten Vermonts enda ledamot i representanthuset och nu senator har han alltid kallat sig oberoende, även om han röstat med Demokraterna i procedurfrågor. Med sina 74 år är han den äldste bland årets presidentkandidater och den förste judiske kandidat som på allvar tävlat om ett av de stora partiernas presidentvalsnominering.

Det skulle förvåna mig mycket om Bernie Sanders kommer att hamna i närheten av att vinna partiets nominering, även om han nästan säkert lär vinna ett och annat primärval. Han tycks främst tilltala vita liberaler (i amerikansk mening) och har inte visat någon större förmåga att vinna över de i Demokraternas nomineringstävlingar viktiga minoritetsväljarna.

På den republikanska sidan har man fått desto fler kandidater. De för partiet lyckosamma mellanårsvalen 2010 och 2014 har bidragit till att det nu finns fler framgångsrika guvernörer och ambitiösa senatorer på den sidan. Förre Florida-guvernören Jeb Bush var tidigt favorittippad och samlade in enormt mycket pengar. Alla pengar och kontakter i världen hjälper dock föga om man inte kan entusiasmera gräsrötter och väljare, vilket väl får betraktas som ett sundhetstecken.

Det här har inte varit ett bra år för Republikanernas etablissemang. Det brukar alltid knorras en del i leden i samband med partiets primärval, men till slut brukar en etablissemangskandidat ta hem det, som John McCain 2008 och Mitt Romney 2012. Det verkar just nu väldigt troligt att det inte blir så i år. Tanken att en Ted Cruz eller Donald Trump ska vara partiets härförare i höstens val är inte behaglig för det traditionella etablissemanget.

Man kan möjligen hävda att Cruz skulle kunna vara farligare för partiet än Trump. Donald Trump representerar i grund och botten bara sig själv. Cruz tillhör en aktiv och relativt talrik falang i partiet. Om Trump förlorar valet i höst skulle saker och ting kunna återgå till något slags normaltillstånd efteråt. En unik kandidat och händelse som inte kan upprepas. Cruz skulle däremot bidra till att den tuffa högerflygeln blir den dominerande i partiet under åratal framåt, vilket sannolikt skulle göra det svårare att vinna val framöver. Det är kanske därför som partiveteraner som 92-årige Bob Dole och Iowas guvernör Terry Branstad tycks föredra Trump.

Att Ted Cruz siktade på presidentposten har varit tydligt sedan hans första dag i senaten. Att vara senator, stifta lagar och vara en uppskattad kollega har aldrig varit något han brytt sig särskilt om. Ingen av hans 53 republikanska kollegor i senaten har gjort minsta antydan att vilja stödja Cruz.

Trump, ja. Jag ska villigt erkänna att jag länge hade svårt att ta Trumps kandidatur på allvar. När han började prata om att kandidera påmindes jag om alla andra gånger han sagt samma sak. När han faktiskt annonserade sin kandidatur, tog jag det mest som ännu ett sätt för Trump att få alla att fästa blickarna på honom en gång till. Att han på fullaste allvar ville bli president kunde jag inte tänka mig. Inte heller att många republikanska väljare skulle ta till sig denne oerfarne vindflöjel, som genom åren varit innehavare av många olika åsikter. Någon konsekvent politisk hållning har varit svår att skönja hos Trump.  

Trumps framgångar visar framför allt två saker. Dels att de republikanska gräsrötterna är betydligt mindre renlärigt konservativa än vad många tror, dels invandringsfrågans sprängkraft i partiet. Så länge jag har följt amerikansk politik har frågan om invandring (främst från Latinamerika) legat och pyrt hos Republikanernas väljare. Inför varje presidentval har det i något skede spekulerats i att den här gången blir invandringsfrågan stor. Så blir aldrig fallet, då krafttag mot invandring inte är en valvinnare på nationell nivå och tenderar att stöta bort viktiga väljargrupper. Den här gången finns det i alla fall en stark möjlighet att Republikanerna nominerar en kandidat med invandring som profilfråga.

Ska jag spekulera i hur det går? I Iowa tror jag Clinton vinner hos Demokraterna, om än inte alls med så stor marginal som jag hade tippat för ett par månader sedan. Hos Republikanerna är det svårtippat, men jag tror att Iowas många evangelikala väljare gör att Cruz går segrande ur striden. Sedan tror jag att kampen under våren kommer att stå mellan Cruz och Trump, plus minst en etablissemangskandidat som har råd och ork att hålla sig kvar i matchen. Vad gäller det sistnämnda så ligger Florida-senatorn Marco Rubio bäst till. (Det säger något om hur partiet förändrats under Obama-åren att Tea Party-uppstickaren Rubio nu räknas till etablissemanget.) När konventet inleds kommer ingen kandidat att ha en majoritet av delegaterna bakom sig. För första gången sedan Gary Hart utmanade Walter Mondale 1984 kommer ett av de stora partierna inte ha en klar och redo kandidat på konventet. Jag brukar dock oftast ha fel när jag ska sia om saker.

David, Ziggy och jag

I ett svagt ögonblick sade jag ja till att få pushnotiser från Aftonbladet till min telefon. De dyker upp några gånger om dagen och jag ägnar dem oftast ett förstrött intresse. Ibland handlar de om saker som intresserar mig föga och ibland om sådant jag ändå skulle läsa om senare. I dag levererade Aftonbladet en pushnotis som fick tillvaron att stanna till en stund. Strax innan åtta i morse, alldeles nyss hemkommen från en lång tågresa, plockade jag upp telefonen och läste på skärmen att "sångaren David Bowie är död".

Det hela var overkligt. Hela helgen hade jag lyssnat på mörka, vitala Blackstar, den nya skiva Bowie gav ut på sin 69-årsdag i fredags. Och nu var det måndag morgon. Fast ju mer jag tänkte på det, desto tydligare blev det att skivan var ett avsked. Det uppenbara hade jag inte ens anat utan kunskapen om hans död och dessförinnan hans hemlighållna sjukdom.

Vad är det då som får David Bowies död att kännas så tung? Artister, författare, skådespelare och andra konstnärer jag har någon slags relation till dör tämligen ofta utan att det är någon jättestor sak. För mig är dock David Bowie en artist som följt mig genom hela mitt vuxna liv. Han kom också in i mitt liv när jag var som mest mottaglig.

Året var 1990 och jag var 15 år gammal. Jag hade gått in i tonåren som en sann kuf, med blandade och sant nördiga intressen som svenska kungar och adelsmän, klassisk konst, poststämplar från 1800-talet och serietidningar. I 15-årsåldern började jag allt mer rikta in mig på musik och till skillnad från många av mina favoritartister var jag tillbakablickande. Jag fastnade för min föräldragenerations musik. Beatles, Dylan och Rolling Stones. Stones såg jag för övrigt live den sommaren på Eriksbergsvarvet i Göteborg.

Sedan fanns ju den där Bowie. Han som verkade så ombytlig och aldrig såg likadan ut på två olika bilder. Jag minns inte hur det gick till, men en dag gick jag på Åhléns skivavdelning i Umeå och köpte en nyutgiven dubbel-lp kallad ChangesBowie , som på 21 låtar sammanfattade Bowies karriär fram till 1984. Här fanns mycket att älska och inget att ogilla. Bowie sjöng om astronauter, rymdvarelser, rebeller, hjältar, unga amerikanerna och tjejer från Kina. Här fanns låtar som uttryckte djup alienation och desperation, liksom superkommersiella uppmaningar till dans.

Nästa steg blev att skaffa skivan som en gång blev Bowies stora genombrott, The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Denna osannolika temaskiva om en utomjordisk rockstjärna förstärkte min beundran för Bowie. Låtarna var suveräna, Bowie och hans Mars-spindlar såg inte ut som några andra och hur kan främlingskap bättre uttryckas än genom en utomjording? Bowie tycktes visa att det var ok att vara lite udda och gå sin egen väg, att inte alltid följa strömmen. Detta kan vara nog så viktigt för en 15-åring, som slits mellan så många olika viljor. Att försöka vara som andra, att vara sin egen genom att söka likna andra eller att verkligen ställa sig vid sidan om de andra, det svåraste valet. Bowie visade att det sistnämnda också var möjligt.

Efter det skaffade jag  Bowies skivor en och en, i långsam takt. Varje skiva fick sjunka in. I 18-19-årsåldern hade jag en i princip komplett Bowie-samling, sedan jag hittat sista pusselbiten Never Let Me Down i en reaback i Örnsköldsvik.

Två gånger kom jag att se Bowie live. Första gången var när jag satt på en av de övre läktarna i Globen 1996. En stor del av konserten upptogs av låtar från då aktuella skivan Outside. Han spelade dock även en del annat. En förträfflig Moonage Daydream lever kvar i mitt minne. Andra gången jag såg honom var på Lollipop-festivalen året därefter, 1997. Då hette Bowies senaste skiva Earthling, som också gavs rejält med utrymme under denna utmärkta konsert. De låtar jag minns bäst var dock av äldre datum, som Quicksand, Jean Genie och Stay.

Efter det kom fler chanser att se Bowie live, men jag tog ingen av dem. Nästa gång, tänkte jag. Fast till slut fanns ingen nästa gång. 2004 genomgick Bowie en akut hjärtoperation och drog sig tillbaka från turnerandet och nästan all annan offentlig aktivitet. Det sista dryga årtiondet av sitt liv levde han ytterst tillbakadraget. Det togs knappt ens några paparazzibilder på honom. Rykten cirkulerade om att han var svårt sjuk eller förlamad efter en stroke. Sedan, helt oväntat och utan att det ens förekommit ett vagt rykte, meddelade Bowie på sin 66-årsdag att han skulle släppa ett nytt album, fina The Next Day. På dagen tre år senare släppte han sin avskedsskiva och dog två dygn senare efter att ha varit sjuk i 18 månader. Hans sjukdom var helt okänd utanför den närmaste kretsen. I en tid när det inte tycks finnas några hemligheter längre och nyheter sprids med ljusets hastighet, lyckades Bowie hålla stora saker dolda och överraska sin omvärld.

David Bowie, tack för det du gav oss och vila lugnt.