På andra sidan ån - Ola Magnell och John Holm i Uppsala

Den 20 juni kom att bli en rätt blåsig och kylig sommarkväll Uppsala. Regnet uteblev dock, till lättnad för kvällens publik i Parknäckan i Uppsala stadsträdgård. På kvällens program stod Ola Magnell och John Holm, "två kulttrubadurer" som en herre i publiken entusiastiskt uttryckte det i telefon när jag passerade.

Kylan och blåsten till trots var det relativt fullt på bänkarna framför senen när jag kom in på området, ca en halvtimme innan spelstart. Townes Van Zandt spelades i högtalarna från scenen innan konserten.

Den stora publiken kanske inte enbart berodde på kvällens fina artistkombo, utan det lär oftast vara rätt fullt där på konsertkvällar. En anledning är att bland annat kunder hos bostadsbolagen Uppsalahem och HSB kan köpa biljetter till kraftigt rabatterade priser. Då lockas en delvis annan publik än den som skulle ha gått och sett samma artister på, säg, Katalin.

För mig var det närmast en självklarhet att jag skulle hit. Framför allt för John Holm, denna sköra och sparsmakade artist som gjorde en mycket oväntad återkomst till de svenska scenerna för tre år sedan och som jag av olika skäl inte haft möjlighet att se förrän nu. I förra veckan blev jag oroad att konserten skulle ställas in, då John Holm skrev på Facebook att han varit sjuk hela våren och först nu börjat återhämta sig. Den oron visade sig obefogad. Först ut på scenen var dock Ola Magnell.

Magnell är en artist och låtskrivare jag också högaktar, men han kändes inte lika nödvändig att se som Holm, främst för att jag sett Magnell flera gånger tidigare. Jag skulle dock ha gått även om det bara var han som skulle uppträda, men nu överskuggades han för mig av Holm. Magnell och gitarristen Jonatan Stenson gav en bra, tajt föreställning. Magnells röst är anmärkningsvärt välbehållen. Konserten började rätt lågmält, tilltog i intensitet och Magnell körde allsångsövningar på "När jag dör" och "Kliff". För mig var den enskilt största stunden finstämda "Innan elden brunnit ut". Efter mindre än en timme rundade Magnell och Stenson av med "Rulltrappan".

I pausen sjöng Townes Van Zandt återigen från högtalarna om vår moder berget och de där kvicksilverdrömmarna om Maria. Många i publiken gick till serveringen och köpte öl och kaffe. På och bredvid scenen sprang arrangörer och råddare och försökte fixa det sista inför John Holms spelning. John Holms son Alex gick upp på scenen och framförde fina versioner av "Speed of the sound of loneliness" av John Prine och "Lost Highway" av Leon Payne (främst förknippad med Hank Williams).

John Holm gjorde därefter entré på ett rätt udda sätt. Hans medmusikanter kom ut på scenen, sedan kom han ut, vinkade lite åt publiken och försvann därefter bakom samma mörka draperi varifrån han just kommit. "Det här var det kortaste framträdande jag någonsin sett!" utbrast en dam en bit bort. Efter en stund kom John Holm ut på scenen med en gitarr i handen. Den gitarren lade han på scengolvet, gick till sin stol, greppade den gitarr som låg där och satte igång. Eller ja, det tog väl kanske en minut innan framförandet kom igång, medan Holm lite nervöst höll på med sina papper, glasögon och sin gitarr och gav instruktioner till ljudkillen ("kan du plussa basen i medhörningen?").

Utdragna pauser mellan låtarna kom att bli standard under kvällens föreställning. I början verkade Holm osäker och nervös, men det verkade släppa lite med tiden. Under lite över en timme skulle han framföra låtar från samtliga de fem skivor han släppt, samt den nya Dylan-översättningen "Hård värld", en nedkortad variant av "Hard rain". Han hade hjälp av en skicklig elgitarrist och en slagverkare. Under några låtar hjälpte sonen Alex till med gitarr och munspel. Den gitarr Alex använde var för övrigt den den som John Holm på ett så förbryllande sätt lagt på scengolvet i inledningen.

En liten överraskning för mig var att han spelade "Andra sidan ån", hans version av den alltid och inte minst nu aktuella "Across the borderline". Den fanns med på vad som fortfarande är Holms senaste fullängdare, 1999 års "Vägen till Californien". I övrigt fanns där de flesta av de mest kända låtarna från 70-talet, som "Den öde stranden", "Vid ett fönsterbord mot parken", "Om den blå himlen" och "Maria, många mil och år från här". Den tyvärr rätt daterade 80-talsskivan "Verklighetens afton" var representerad av "Hon säger - Le mot mej".

Som extranummer kom fina "Ett enskilt rum på Sabbatsberg" och "Sommaräng". Under den senare låten kom Holm av sig flera gånger och fick ta om verser. Han fick avsluta hela konserten med orden "Förlåt! Tack så mycket!".

Alla skevheter, all tystnad mellan låtarna med mera till trots, de flesta av oss som var kvar i parken belönade Holm med en stående ovation. Holm verkar bräcklig, sårbar och osäker, på vissa sätt dåligt anpassad till en så hård värld. Det är väl också det som gjort hans musik så speciell. Vi vill inte ha honom på något annat sätt.

När det hela var slut var jag lite rörd och glad över att ha varit med om detta. Och frusen. Sakta lämnade jag parken och vandrade mot stationen. På andra sidan ån.

Nere bland de döda i Björklinge

Den som varit mycket i äldre kyrkor vet att fint folk i äldre tid ofta lät sig begravas inne i själva kyrkorummet. Ibland ser man deras namn ristade i namn på golven i sten som nötts av tusentals fötter under århundraden. Ibland ser man de riktigt rikas ståtliga sarkofager längs väggarna. Ibland ser man stenblock som sluter till öppningar till gravkor där hela släkter kan ligga i kistor efter sin tids mode. I Björklinge norr om Uppsala har allmänheten under en tid i sommar kunnat besöka ett sådant gravkor, det så kallade Sätunakoret, eller Sätuna gravkor. Den 23 juni, samma dag som koret åter stängdes för allmänheten, var jag där. 

Det är väldigt sällsynt att gravkor öppnas för allmänheten. Detta av flera skäl. Bland annat ska gravfrid råda och många gravkor är efter att ha varit stängda i århundraden i dåligt skick. Väggar och tak kan ha rasat in, djur och diverse naturliga processer kan ha gjort sitt. I Sätuna gravkor är allt i efter omständigheterna utmärkt skick och i enlighet med ett testamente från den sist begravde (Casper Wrede, död 1835) öppnar man och tittar till koret var tionde år och numera får då även allmänheten tillträde.

Den som lät uppföra Sätunakoret var Agneta Horn (1629-72), dotterdotter till Axel Oxenstierna och i modern tid uppmärksammad för sin självbiografi, som gavs ut först på 1900-talet men anses som ett ovärderligt dokument från den svenska stormaktstiden. Agneta Horn var gift med Lars Kruus (ibland stavat Cruus), ägare till Sätuna gods. Båda makarna följde med Karl X Gustav i krig i Polen, där Lars Kruus dog av sjukdom 1656, 35 år gammal. Agneta Horn lät föra hem hans kropp till Sverige, där han efter många strapatser blev den första som lades i Sätuna gravkor, som ligger direkt under den utbyggnad av Björklinge kyrka Agneta Horn lät finansiera. Horn följde sin make i döden 1672, 43 år gammal och märkt av ett slitsamt liv. Under ca 150 år skulle Sätuna gravkor sedan användas för att begrava de avlidna i de familjer som ägde Sätuna gods, plus ett par personer med mer indirekt koppling till godset. Totalt minst 28 personer kom att få sin vilostad där.

När man besöker Sätuna gravkor tar det ett tag innan man hittar Agneta Horn och hennes man. Deras kistor är placerade längst in i ett horn och ter sig tämligen anspråkslösa jämfört med exempelvis de ståtliga marmorkistor som tillkom några årtionden efter Lars Kruus och Agneta Horns död. En närmare titt visar dock att dessa kistor måste ha varit väl så ståtliga en gång, med utsmyckningar som härjats av tidens tand. Agneta Horns bårtäcke finns för övrigt bevarat på annan plats i kyrkan och är en utmaning för den som vill tyda förkortningar från stormaktstiden.

Särskilt rörande är det att se de små barnkistor som finns på flera ställen i koret. Det finns också en kista som är extra stor av gripande skäl. I den ligger Ottiliana Wrede (1778-1811) och hennes två barn, fem och åtta år. De två barnen drunknade samtidigt och deras mamma dog sju dagar senare. Ingen vet längre vad mamman dog av, om det var sorg eller om hon var med vid samma olycka och dog av sviterna eller om det var något helt annat. 

Sedan finns också en mystisk liten näverask som numera står placerad på Gustaf Kruus kista. Den lilla korgen hittades i en av korets gluggöppningar på 1900-talet och visade sig innehålla resterna av ett foster. Man tror att det kan ha handlat om en hemlighållen graviditet på 1800-talet och att mamman eller annan person ville se till att fostret hamnade i vigd jord och kastade in korgen genom fönstergluggen. Fostret lär i alla fall sent omsider ha lagts på kyrkogården (i vigd jord) och näverasken är kvar i koret. 

Det är nu tio år kvar innan Sätuna gravkor återigen - helt kort - öppnas igen för allmänheten. Om ni har chansen och mot förmodan minns detta inlägg i juni 2026 - ta chansen! Det är ett mycket speciellt sätt att komma en förgången tids människor nära, bildligt och bokstavligen. Björklinge kyrka är för övrigt väl värd ett besök även när koret hålls stängt, med sina kalkmålningar från 1400-talet och andra utsmyckningar. Strax utanför kyrkan går man förbi gravar av modernare snitt, däribland konstnären Bror Hjorths.

Viktiga saker Marco Rubio och Ted Cruz åstadkommit i senaten

Dagen innan Iowa

I skrivande stund är det ungefär ett dygn kvar till partiomröstningen (caucus) i Iowa, då väljarna för första gången får säga sitt om de två stora partiernas presidentkandidater. Partiomröstningar är mer komplicerade saker än primärval och kräver mer engagemang och tid av väljarna. (En översikt över hur det går till finns här.) Detta bidrar till att göra omröstningen svårtippad. Alla opinionsmätningar i världen duger inte om de tar fel på vilka som faktiskt kommer att gå och rösta. Ofta har relativt okända kandidater överraskat i Iowa, som republikanerna Mike Huckabee 2008 och Rick Santorum 2012. Och så fanns det en kille vid namn Obama, vars vinst i Iowa 2008 var det centrala ögonblick då hans nominering blev en reell möjlighet. 

Det här är bara andra gången efter 1952 som ingen sittande president eller vicepresident ställer upp i valet, vilket gör nomineringsstriderna intressanta på båda sidor. Hos Demokraterna har dock Hillary Clintons resurser och starka status gjort att relativt få kandidater anmält sitt intresse. Förre Maryland-guvernören Martin O’Malley kämpar på i motvind och obskyritet, medan den något udda senatorn Bernie Sanders har framgångar bland ungdomar och sådana som inte är särskilt intresserade av ännu en Clinton i Vita huset.

Bernie Sanders kan betraktas som en ständig outsider, trots att han tillhör det politiska etablissemanget i årtionden. Han är kanske mest känd för att han kallar sig demokratisk socialist, vilket inte är någon vanlighet utanför högst marginella grupper i USA. Vissa andra vill hellre kalla honom socialdemokrat i europeisk tradition. Det här är första gången han ställer upp i val som demokrat. Som borgmästare i Burlington, delstaten Vermonts enda ledamot i representanthuset och nu senator har han alltid kallat sig oberoende, även om han röstat med Demokraterna i procedurfrågor. Med sina 74 år är han den äldste bland årets presidentkandidater och den förste judiske kandidat som på allvar tävlat om ett av de stora partiernas presidentvalsnominering.

Det skulle förvåna mig mycket om Bernie Sanders kommer att hamna i närheten av att vinna partiets nominering, även om han nästan säkert lär vinna ett och annat primärval. Han tycks främst tilltala vita liberaler (i amerikansk mening) och har inte visat någon större förmåga att vinna över de i Demokraternas nomineringstävlingar viktiga minoritetsväljarna.

På den republikanska sidan har man fått desto fler kandidater. De för partiet lyckosamma mellanårsvalen 2010 och 2014 har bidragit till att det nu finns fler framgångsrika guvernörer och ambitiösa senatorer på den sidan. Förre Florida-guvernören Jeb Bush var tidigt favorittippad och samlade in enormt mycket pengar. Alla pengar och kontakter i världen hjälper dock föga om man inte kan entusiasmera gräsrötter och väljare, vilket väl får betraktas som ett sundhetstecken.

Det här har inte varit ett bra år för Republikanernas etablissemang. Det brukar alltid knorras en del i leden i samband med partiets primärval, men till slut brukar en etablissemangskandidat ta hem det, som John McCain 2008 och Mitt Romney 2012. Det verkar just nu väldigt troligt att det inte blir så i år. Tanken att en Ted Cruz eller Donald Trump ska vara partiets härförare i höstens val är inte behaglig för det traditionella etablissemanget.

Man kan möjligen hävda att Cruz skulle kunna vara farligare för partiet än Trump. Donald Trump representerar i grund och botten bara sig själv. Cruz tillhör en aktiv och relativt talrik falang i partiet. Om Trump förlorar valet i höst skulle saker och ting kunna återgå till något slags normaltillstånd efteråt. En unik kandidat och händelse som inte kan upprepas. Cruz skulle däremot bidra till att den tuffa högerflygeln blir den dominerande i partiet under åratal framåt, vilket sannolikt skulle göra det svårare att vinna val framöver. Det är kanske därför som partiveteraner som 92-årige Bob Dole och Iowas guvernör Terry Branstad tycks föredra Trump.

Att Ted Cruz siktade på presidentposten har varit tydligt sedan hans första dag i senaten. Att vara senator, stifta lagar och vara en uppskattad kollega har aldrig varit något han brytt sig särskilt om. Ingen av hans 53 republikanska kollegor i senaten har gjort minsta antydan att vilja stödja Cruz.

Trump, ja. Jag ska villigt erkänna att jag länge hade svårt att ta Trumps kandidatur på allvar. När han började prata om att kandidera påmindes jag om alla andra gånger han sagt samma sak. När han faktiskt annonserade sin kandidatur, tog jag det mest som ännu ett sätt för Trump att få alla att fästa blickarna på honom en gång till. Att han på fullaste allvar ville bli president kunde jag inte tänka mig. Inte heller att många republikanska väljare skulle ta till sig denne oerfarne vindflöjel, som genom åren varit innehavare av många olika åsikter. Någon konsekvent politisk hållning har varit svår att skönja hos Trump.  

Trumps framgångar visar framför allt två saker. Dels att de republikanska gräsrötterna är betydligt mindre renlärigt konservativa än vad många tror, dels invandringsfrågans sprängkraft i partiet. Så länge jag har följt amerikansk politik har frågan om invandring (främst från Latinamerika) legat och pyrt hos Republikanernas väljare. Inför varje presidentval har det i något skede spekulerats i att den här gången blir invandringsfrågan stor. Så blir aldrig fallet, då krafttag mot invandring inte är en valvinnare på nationell nivå och tenderar att stöta bort viktiga väljargrupper. Den här gången finns det i alla fall en stark möjlighet att Republikanerna nominerar en kandidat med invandring som profilfråga.

Ska jag spekulera i hur det går? I Iowa tror jag Clinton vinner hos Demokraterna, om än inte alls med så stor marginal som jag hade tippat för ett par månader sedan. Hos Republikanerna är det svårtippat, men jag tror att Iowas många evangelikala väljare gör att Cruz går segrande ur striden. Sedan tror jag att kampen under våren kommer att stå mellan Cruz och Trump, plus minst en etablissemangskandidat som har råd och ork att hålla sig kvar i matchen. Vad gäller det sistnämnda så ligger Florida-senatorn Marco Rubio bäst till. (Det säger något om hur partiet förändrats under Obama-åren att Tea Party-uppstickaren Rubio nu räknas till etablissemanget.) När konventet inleds kommer ingen kandidat att ha en majoritet av delegaterna bakom sig. För första gången sedan Gary Hart utmanade Walter Mondale 1984 kommer ett av de stora partierna inte ha en klar och redo kandidat på konventet. Jag brukar dock oftast ha fel när jag ska sia om saker.

David, Ziggy och jag

I ett svagt ögonblick sade jag ja till att få pushnotiser från Aftonbladet till min telefon. De dyker upp några gånger om dagen och jag ägnar dem oftast ett förstrött intresse. Ibland handlar de om saker som intresserar mig föga och ibland om sådant jag ändå skulle läsa om senare. I dag levererade Aftonbladet en pushnotis som fick tillvaron att stanna till en stund. Strax innan åtta i morse, alldeles nyss hemkommen från en lång tågresa, plockade jag upp telefonen och läste på skärmen att "sångaren David Bowie är död".

Det hela var overkligt. Hela helgen hade jag lyssnat på mörka, vitala Blackstar, den nya skiva Bowie gav ut på sin 69-årsdag i fredags. Och nu var det måndag morgon. Fast ju mer jag tänkte på det, desto tydligare blev det att skivan var ett avsked. Det uppenbara hade jag inte ens anat utan kunskapen om hans död och dessförinnan hans hemlighållna sjukdom.

Vad är det då som får David Bowies död att kännas så tung? Artister, författare, skådespelare och andra konstnärer jag har någon slags relation till dör tämligen ofta utan att det är någon jättestor sak. För mig är dock David Bowie en artist som följt mig genom hela mitt vuxna liv. Han kom också in i mitt liv när jag var som mest mottaglig.

Året var 1990 och jag var 15 år gammal. Jag hade gått in i tonåren som en sann kuf, med blandade och sant nördiga intressen som svenska kungar och adelsmän, klassisk konst, poststämplar från 1800-talet och serietidningar. I 15-årsåldern började jag allt mer rikta in mig på musik och till skillnad från många av mina favoritartister var jag tillbakablickande. Jag fastnade för min föräldragenerations musik. Beatles, Dylan och Rolling Stones. Stones såg jag för övrigt live den sommaren på Eriksbergsvarvet i Göteborg.

Sedan fanns ju den där Bowie. Han som verkade så ombytlig och aldrig såg likadan ut på två olika bilder. Jag minns inte hur det gick till, men en dag gick jag på Åhléns skivavdelning i Umeå och köpte en nyutgiven dubbel-lp kallad ChangesBowie , som på 21 låtar sammanfattade Bowies karriär fram till 1984. Här fanns mycket att älska och inget att ogilla. Bowie sjöng om astronauter, rymdvarelser, rebeller, hjältar, unga amerikanerna och tjejer från Kina. Här fanns låtar som uttryckte djup alienation och desperation, liksom superkommersiella uppmaningar till dans.

Nästa steg blev att skaffa skivan som en gång blev Bowies stora genombrott, The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Denna osannolika temaskiva om en utomjordisk rockstjärna förstärkte min beundran för Bowie. Låtarna var suveräna, Bowie och hans Mars-spindlar såg inte ut som några andra och hur kan främlingskap bättre uttryckas än genom en utomjording? Bowie tycktes visa att det var ok att vara lite udda och gå sin egen väg, att inte alltid följa strömmen. Detta kan vara nog så viktigt för en 15-åring, som slits mellan så många olika viljor. Att försöka vara som andra, att vara sin egen genom att söka likna andra eller att verkligen ställa sig vid sidan om de andra, det svåraste valet. Bowie visade att det sistnämnda också var möjligt.

Efter det skaffade jag  Bowies skivor en och en, i långsam takt. Varje skiva fick sjunka in. I 18-19-årsåldern hade jag en i princip komplett Bowie-samling, sedan jag hittat sista pusselbiten Never Let Me Down i en reaback i Örnsköldsvik.

Två gånger kom jag att se Bowie live. Första gången var när jag satt på en av de övre läktarna i Globen 1996. En stor del av konserten upptogs av låtar från då aktuella skivan Outside. Han spelade dock även en del annat. En förträfflig Moonage Daydream lever kvar i mitt minne. Andra gången jag såg honom var på Lollipop-festivalen året därefter, 1997. Då hette Bowies senaste skiva Earthling, som också gavs rejält med utrymme under denna utmärkta konsert. De låtar jag minns bäst var dock av äldre datum, som Quicksand, Jean Genie och Stay.

Efter det kom fler chanser att se Bowie live, men jag tog ingen av dem. Nästa gång, tänkte jag. Fast till slut fanns ingen nästa gång. 2004 genomgick Bowie en akut hjärtoperation och drog sig tillbaka från turnerandet och nästan all annan offentlig aktivitet. Det sista dryga årtiondet av sitt liv levde han ytterst tillbakadraget. Det togs knappt ens några paparazzibilder på honom. Rykten cirkulerade om att han var svårt sjuk eller förlamad efter en stroke. Sedan, helt oväntat och utan att det ens förekommit ett vagt rykte, meddelade Bowie på sin 66-årsdag att han skulle släppa ett nytt album, fina The Next Day. På dagen tre år senare släppte han sin avskedsskiva och dog två dygn senare efter att ha varit sjuk i 18 månader. Hans sjukdom var helt okänd utanför den närmaste kretsen. I en tid när det inte tycks finnas några hemligheter längre och nyheter sprids med ljusets hastighet, lyckades Bowie hålla stora saker dolda och överraska sin omvärld.

David Bowie, tack för det du gav oss och vila lugnt.

Möte med Lambertz

Klockan är fem på eftermiddagen när Sveriges kanske mest stridbare domare hälsar på mig utanför restaurang Cousteau på Drottninggatan i Uppsala. Göran Lambertz ska någon timme senare tala om sin bok Quickologi inne på restaurangen. Han föreslår att vi sätter oss på den lilla uteserveringen på Drottninggatans trånga trottoar. Ovanför oss har vi Carolina Rediviva, en bit ner strömmar Fyrisån. Vi beställer varsin kaffe och sätter oss och börjar prata.

Det här mötet har jag föreslagit av personlig nyfikenhet. I tre års tid har det stormat omkring honom, invektiven och avgångskraven har haglat. Ja, man kan hävda att han länge varit den mest bespottade mannen i svensk offentlighet. Denne långe östgöte verkar dock hålla huvudet kallt. Han har till och med verkat påfallande munter de gånger jag sprungit förbi honom i Uppsala. Många andra hade i samma läge dragit sig undan så långt bort från offentligheten som möjligt. Vad är det som får honom att gå vidare i sin kamp?

Några dagar innan mötet publicerar Göran Lambertz en debattartikel i Expressen där han förklarar att han tills vidare lämnar debatten i Quickärendet bakom sig. Jag frågar honom om varför han då fortsatt uppdatera sin blogg och nu ska tala för publik om sin bok i just detta ärende. Han svarar att hans stopp innebär ett slut för debattartiklar och intervjuer. Sin privata blogg ska han dock hålla liv i och han talar gärna om boken när han bjuds in av olika föreningar.

Vi småpratar lite kring olika mediedebatter kring Quickärendet, men samtalet byter flera gånger spår. Vi talar om min avbrutna studiebana och om hans kommande USA-resa. I Texas lär du inte få så många frågor om Quick, tänker jag.

Just då avbryts vi av ett ungt par, som noterar ett exemplar av boken Quickologi på vårt bord. De frågar vad quickologi är för någonting. Det verkar tidigt tydligt att de har en väldigt vag uppfattning om vem Thomas Quick/Sture Bergwall är. Han ger dem historien i sammandrag och berättar om varför han skrivit en bok om saken, innan de ursäktar sig och går vidare.

Vi fortsätter prata en stund. Det hela är ytterst trevligt och det är lätt att förstå varför Göran Lambertz ofta beskrivits som en populär chef och kollega. Samtidigt börjar de första gästerna till kvällens arrangemang dyka upp och vårt kaffe är uppdrucket, så vi går in.

Evenemanget kallas Kulturkväll och ordnas ungefär en gång i månaden av kriminalförfattaren och mångsysslaren Ulf Broberg. I korthet går det ut på att gästerna äter middag och lyssnar sedan på ett samtal mellan Broberg och en mer eller mindre aktuell författare.

Till middagen hamnar jag vid samma bord som Broberg och Lambertz. Menyn denna kväll består av antingen fläskfilé eller en vegetarisk rätt gjord på kikärtor. Alla vid bordet väljer fläskfilé. Ulf Broberg har en ny bok på gång där Palmemordet är ett tema. Givetvis ett tacksamt ämne för långa diskussioner till en bit fläsk och ett glas rött. I världens största öppna polisutredning finns en del att tala om. Ulf Broberg hinner också berätta om andra liknande evenemang han hållit i, som när Björn Ranelid kom dit och lärde sig namnen på samtliga i publiken.

När alla gästerna tycks ha avslutat sina måltider går Lambertz och Broberg till scenen. Totalt handlar det gissningsvis om ett par dussin personer i publiken. Ytterligare några sitter i baren, men de tycks ha andra intressen än vad som händer på scenen. Efter de närmast obligatoriska inledande mikrofonproblemen kan det hela börja.

Lambertz berättar om sitt jobb som justitieråd i Högsta domstolen och innan dess som justitiekansler. Sedan kommer samtalet in på hans bok. Han redovisar sin huvudsakliga slutsats att de fem domstolar som dömde Quick/Bergwall gjorde det på korrekta grunder och att ingen på något avgörande sätt misskötte sitt uppdrag. Han berättar vad han tror att Bergwallkommissionen kommer fram till, vilket visar sig stämma hyfsat väl med det faktiska resultatet (jag har dock inte studerat kommissionens rapport i detalj).

En bit in i samtalet får Lambertz frågan om han inte fått betala ett väldigt högt pris för sina ställningstaganden. Lite oväntat svarar han nej. Priset, förklarar han, hade varit mångfalt högre om han stillatigande låtit ett antal duktiga yrkesmän få sin heder ifrågasatt på oriktiga grunder.
Under frågestunden kommer ämnet att driva från Quick/Bergwall, då ett par åhörare visar sig väldigt intresserade av da Costa-fallet, som Lambertz granskade under sin sista tid som justitiekansler (och som togs över av hans efterträdare Anna Skarhed). Han får också frågan om vad han skulle göra om det visar sig att han har fel i fallet Quick/Bergwall. Då pudlar jag så in i banken, säger han. Han tillägger dock att det knappast kommer att ske.

Frågestunden avslutas och Lambertz signerar några böcker och samtalar med några åhörare. Lokalen börjar tömmas på människor och så småningom går även Lambertz. Han säger hej då med ett fast handslag och ett leende. Han kanske har tystnat i den mediala offentligheten, men han är – sin offentliga tystnad till trots - obruten och ser inte sin kamp som förlorad.


Foto av Matz Cribäck, hämtat härifrån, där man också kan lyssna på samtalet på Kulturkväll.

Om det amerikanska mellanårsvalet

 I skrivande stund är det bara timmar kvar innan vallokalerna öppnar på den amerikanska östkusten. Under det kommande dygnet kommer det amerikanska folket att välja 435 ledamöter till representanthuset och 36 av 100 senatorer. Dessutom sker guvernörsval i 36 delstater (och tre territorier) och i 46 delstater sker val till delstatsförsamlingarna. Dessutom sker ett nästan oräkneligt antal val på lokal nivå. De delstatliga och lokala valen hamnar i skuggan av valen till de nationella valen, men har i många fall minst lika stor betydelse för den vanlige amerikanen som kongressvalen. Min ambition är att efter valet skriva något om de förändringar som skett i delstatsförsamlingarna, men just nu lämnar jag dem därhän och fokuserar istället på kongress- och guvernörsvalen.

Historien visar att resultaten i mellanårsvalen har ett starkt samband med förtroendet för den sittande presidenten. Om förtroendet är lågt går presidentens parti bakåt, om förtroendet är högt blir resultatet status quo eller en måttlig uppgång för presidentens parti. Särskilt det mellanårsval som sker under en presidents andra mandatperiod (som nu) brukar innebära tunga förluster för presidentens parti. I modern tid är det bara Bill Clinton 1998 som kunnat glädja sig åt valresultatet i andra presidentperiodens mellanårsval och då var uppgången måttlig. Både historiska trender och Obamas sviktande popularitetssiffror indikerar alltså att demokraterna går mot förluster, innan man ens behövt titta på en enda opinionsundersökning för något av de förestående valen.

Det brukar ibland föras fram att senaten och representanthuset är mer impopulära än presidenten. Det är sant men har liten betydelse. De rörliga väljarna straffar presidenten, inte kongressen, när de tycker att saker går dåligt. 

En liten genomgång: 

1. REPRESENTANTHUSET 

Nuvarande mandatfördelning: 

Republikanerna 233

Demokraterna 199

Vakanta 3 (1R+2D)

Demokraterna har de senaste årtiondena byggt upp en väljarkoalition som visat sig effektiv om man vill vinna presidentval. Däremot har den visat den sig betydligt sämre på att vinna val till representanthuset. Republikanerna har haft majoritet där under 16 av de senaste 20 åren. Anledningen är att de republikanska väljarna är mer utspridda, medan de demokratiska väljarna är koncentrerade till ett mindre antal områden, inte minst i storstäderna. Då USA inte har ett proportionellt valsystem behöver man inte få flest röster för att vinna majoritet, som vi såg i kongressvalet 2012. Det gäller att vinna rätt antal röster på rätt ställen. 

Vart tionde år sker en folkräkning och efter denna ritas kongressdistrikten om. Exakt hur kongressdistrikten ska se ut bestäms i de flesta delstater av delstatsförsamlingarna. Det finns förstås lagar och regler som begränsar möjligheterna till godtyckligt dragna gränser, men främst i lite större delstater har den styrande majoriteten goda möjligheter att göra gränsdragningar som gynnar det egna partiet. Detta kallas ”gerrymandering” och används ibland som förklaring att republikanerna är något överrepresenterade jämfört med sina valresultat. Jag misstänker att det inte är så enkelt och att republikanerna i dagsläget skulle ha majoritet även med en ”neutral” karta. 

Republikanerna fick i valet 2012 en hyfsat solid - om än inte överväldigande - majoritet med 234 platser mot demokraternas 201. De flesta bedömare är överens om att republikanerna detta år ökar sin majoritet något. Någon dramatisk ökning lär det inte bli fråga om, då de allra flesta platser som hålls av demokrater finns i distrikt där varje republikansk kandidat har uppförsbacke. Om allt faller ut precis rätt för republikanerna skulle de kanske inkassera 15 nya platser, men sådan tur tror jag inte de har. Det skulle räcka med en ökning på 13 platser för att ge republikanerna den största majoritet de haft sedan valet 1928. Då skulle talman John Boehner (R-OH) sitta säkert på sin stol i två år till.

2. SENATEN 

Nuvarande mandatfördelning:

Demokraterna 55

Republikanerna 45 

Nuvarande fördelning av platser uppe till val i år: 

Demokraterna 21

Republikanerna 15

Demokraterna gjorde ett extremt bra val till senaten 2008, då Obama valdes till president första gången. Det är dessa platser som nu är uppe till omval, plus att det hålls tre fyllnadsval. Även om Obama varit betydligt mer populär hade nog demokraterna kunnat se fram emot att tappa platser detta år, då de måste försvara ett gäng senatsplatser i för partiet knepig terräng. 

I Montana, South Dakota och West Virginia bestämde sig erfarna demokratiska senatorer för att inte ställa upp igen. Dessa platser kommer med all säkerhet att vinnas av republikanerna. Stora delar av Södern har på ett dramatiskt sätt blivit mer ogästvänlig terräng för demokraterna under senare år. I Arkansas och Louisiana kämpar senatorerna Pryor och Landrieu för sina politiska liv. I vanligen republikanska Alaska vann Mark Begich (D) genom för honom extremt lyckliga omständigheter 2008. Kan lyckan stå honom bi även denna gång? Fler namn kan läggas till listan över hotade demokrater.

Demokraterna tvingas alltså försvarsspel på många fronter, med få möjligheter till offensiv. Många demokrater har talat entusiastiskt om sina kandidater i Georgia och Kentucky, där det gäller platser som hålls av republikaner, men segrar där är osannolika.

Demokraterna har nu haft majoritet i senaten i 8 år. Sedan 1980 har senatsmajoriteterna kommit och gått, men inget parti har haft majoritet mer än 8 år i följd. Det mesta tyder på att majoritetsledare Harry Reid (D-NV) inte kommer att slå det rekordet. Reid kommer förmodligen att efterträdas av Mitch McConnell (R-KY), som lär ha drömt om att få bli majoritetsledare under hela sitt vuxna liv. Om McConnells dröm ska gå i uppfyllelse krävs att han dels vinner omval och dels att republikanerna går från 45 till 51 platser. Opinionsmätningarna talar för att båda dessa ting ligger inom räckhåll.

En tydlig och praktisk konsekvens av en republikansk majoritet i senaten skulle vara att Obama får väldigt svårt att få igenom några nomineringar. Detta gäller poster som federala domare, kabinettsposter, ambassadörer med mera. Harry Reid drev igenom förändringar i senatens regelverk som gjorde att de flesta nomineringar inte längre kan stoppas (filibustras) av en minoritet. Med en enad republikansk majoritet spelar det inte längre någon roll. Man kan vara ganska säker på att en majoritet ledd av Mitch McConnell inte kommer att anstränga sig överdrivet för att göra de kommande två åren bekväma för presidenten. 

Det ska flikas in att det är fullt möjligt att vi inte vet säkert hur styrkeförhållandena i senaten ser ut förrän i januari. Egenheter i vallagarna i Louisiana och Georgia gör att dessa val kan gå till en andra omgång i december respektive januari. Att valet i Louisiana går till en andra omgång kan vi nog räkna med.

Det ska tilläggas att många av årets senatsval är väldigt jämna. Det gör att det finns ett stort spann av möjliga resultat. Att det blir republikansk majoritet är inte absolut säkert. Jag skulle själv inte sätta alla mina pengar på republikanska segrar i Iowa och Colorado, två delstater där republikanerna bör vinna om de vill försäkra sig om egen majoritet.

Förresten, senatsvalet i Kansas är värt ett litet omnämnande. Demokraterna har ingen kandidat där, men den oberoende kandidaten Greg Orman ligger hack i häl med senator Pat Roberts (R). Orman vägrar säga vilken partigrupp han kommer rösta med om han vinner. 

3. GUVERNÖRER

Republikanerna 29

Demokraterna 21

Bland poster uppe till val i år: 

Republikanerna 22

Demokraterna 14

Valet 2010 var en stor framgång för republikanerna på nästan alla nivåer. Inte minst när det gäller guvernörsvalen. Flera av de republikanska guvernörer som valdes 2010 fått opinionsmässiga problem, så demokraterna hoppas göra framryckningar. I Pennsylvania går guvernör Corbett (R) sannolikt mot en brakförlust. Det kompenseras något för republikanernas del av att Arkansas-guvernören Beebe (D) inte tycks bli omvald. Demokraterna har dock hopp om att deras kandidater ska vinna i bland annat Kansas, Florida, Maine, Michigan och Wisconsin. Republikanerna hoppas kunna försvara de flesta av dessa och dessutom besegra demokrater i bland annat Colorado, Illinois, Maryland och Massachusetts. 

Opinionsundersökningarna ger inga tydliga besked när det gäller runt ett dussin guvernörsval. De är helt öppna. Kanske faller brickorna i republikanernas riktning, kanske i demokraternas. Guvernörsvalen är i alla fall det enda område där jag tror att demokraterna fortfarande kan känna en viss berättigad optimism.

För demokraternas del vore Florida det stora priset. Det är den största delstaten där utgången är oviss och ingen demokrat har vunnit där sedan 1994. Då får förstås de lokala demokraterna finna sig i att representeras av den ombytlige charmören Charlie Crist, som för bara fyra år sedan var delstatens republikanske guvernör. 

Med anledning av Nelson Mandelas död

Sent under fredag kväll skrev jag detta på min Facebook-vägg. Det positiva gensvar jag fick får mig att även publicera texten här:

I den märkliga, omvälvande tid som var sent 80-tal och tidigt 90-tal var jag tonårig MUF-are. I dag har minnen av en del intressanta diskussioner om Mandela/ANC/Sydafrika väckts till liv, diskussioner som i dag nog skulle verka mer än en smula egendomliga.

Jag kan inte minnas att jag någonsin träffade en enda människa som ens med en stavelse försökte försvara apartheidsystemet, men jag minns att många fann att både sanktionerna och ANC var högst tveksamma företeelser. Och på sätt och vis var detta begripligt. Handelshinder har sällan ökat friheten och vid den tiden var ANC fortfarande en lite mystisk motståndsorganisation som tog stöd från Sovjet. Ja, man ska inte underskatta den effekt kalla kriget hade.

Motstånd mot sanktioner och skepsis/fientlighet mot ANC var inte samma sak som att stödja apartheid. Absolut inte. Däremot råkade detta motstånd vara just vad apartheidregimen hoppades på, ville ha och behövde just då.

För att föra in det här på amerikansk politik så lade Ronald Reagan in sitt veto när kongressen beslutade om handelssanktioner mot Sydafrika 1986. I kongressen fanns dock nödvändig 2/3 majoritet för att ogiltigförklara presidentens veto. En av de republikanska senatorer som röstade mot sin president var Mitch McConnell, nu senatens minoritetsledare och en av USA:s viktigaste politiker. Det hedrar honom.

Kanske har vi här något väldigt ovanligt, nämligen en fråga från kalla kriget där vänstern faktiskt hade rätt. Framför allt har vi här en fråga där värdighet och storsinthet vann, något för oss alla att ta efter.

Blaze Foleys etthundratrettonde våta dröm

Gurf Morlix, för åtminstone en liten skara människor är känd bl a som gitarrist åt Lucinda Williams, har spelat in en skiva med låtar skrivna av hans gamle vän Blaze Foley (1949-89). Skivan har den något udda titeln "Blaze Foley's 113th Wet Dream", efter en av Foleys låtar. Jag köpte ett signerat exemplar på Burmans Musik i Umeå och skrev sedan en recension för Rootsy.nu. Jag ska inte återge texten här, men ni hittar den genom länken nedan:
Gurf Morlix - Blaze Foley's 113th Wet Dream

En dikt av Ferlin

Denna gamla dikt av Nils Ferlin säger nog tyvärr en hel del om mig just nu.

"Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

- Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara."

Några Spotify-listor

Jag kan gott publicera några av mina senaste försök att göra Spotify-listor.

I morgon är det tjugondag Knut, då julen enligt traditionen dansas ut. Denna jullista börjar därför bli ruskigt inaktuell, men åtminstone en handfull av dessa låtar fungerar året om:
Jul 2010

Här finns massor av religiöst färgad amerikansk musik från första halvan av 1900-talet:
Old Time Religion

Låtar om både ädla oädla stenar hittar man här:
Stenar

Ett par svårförklarliga fall av massdöd bland fåglar var på tapeten häromveckan. Det inspirerade mig till en spellista med fåglar som tema:
Fåglar

Kriminaljournalistik från förr

Som historiskt intresserad är det förstås fascinerande att läsa gamla dagstidningar och tidskrifter. De ger en inblick i hur folk vid den aktuella tiden uppfattade händelser, utan historieböckernas filtrering och efterklokhet. De skvallrar också om värderingar och hur livet kunde se ut.

Kungliga biblioteket har digitaliserat många gamla svenska dagstidningar och gjort det möjligt att läsa dem på nätet. Varje dag länkar de till någon gammal tidning på bibliotekets Twitter-konto.

I dag länkade de till det nummer av tidningen Folkets röst som gavs ut onsdagen den 12 januari 1853. Under rubriken "Domstols- och polis-saker" kunde man hitta den berättelse som återges nedan. Historien i sig är inte så märkvärdig, utan handlar om en övernattning och efterföljande brott i de lägre klassernas Stockholm. Drängen Lundqvist var i alla fall tillräckligt välbeställd för att det stöldbenägna paret Öberg och Söderberg fann det värt att göra inbrott hos honom.

Någon större respekt för privat integritet finns inte i artikeln. De inblandade omnämns med namn och adress och den anonyme skribenten lämnar inte mycket tvivel om vad Lundqvist och Öberg gjorde på natten. Man kan dock fråga sig hur Lundqvist kände Öberg. Var hon prostituerad? Att han skulle ha upplåtit plats i drängkammaren av ren välvilja mot en som hade det sämre beställt förefaller under dessa förhållanden som osannolikt.

Hur de än träffades, här är artikeln, som för oss direkt in i handlingen:

Sistlidne trettondedagsafton, klockan omkring 9 på kvällen, just som drängen vid Kräftriket, Nils Gustaf Lundqvist, en ung, lefnadsfrisk karl, höll på att lägga sig, inkom till honom för 1:sta resan stöld straffade qvinspersonen Anna Stina Öberg, boende i huset No. 25 vid Norrtullsgatan, och begärde nattlogie i hans rum. Som Lundqvist vid tillfället var allena och hans tankar till följe däraf förmodligen sysselsatte sig med andemeningen i dessa visans ord: «Ensam är jag, ack! hur ensam i min kammar', som förut; ingen fröjd är mer gemensam, sedan dagens lek tar slut», samt han dessutom, efter hvad han nu visat, icke är någon «kostföraktare», som det heter, så fick Öberg, hvars frejd härvidlag betydde «minus», alltför gerna stanna qvar. Hvad som vidare under natten tilldrog sig, förmäler icke historien; men - allt nog! - Öberg var den unge drängens gäst till klockan 5 på morgonen, då hon följde honom till staden, dit han efter vanligheten reste in, samt åkte dervid ända fram till Adolf Fredriks kyrka, hvarest hon, under många och hjertliga tacksägelser såväl för det trefvliga nattherberget som för skjutsen, skiljdes från sin välvilliga och troligen äfven ytterst förekommande värd. När Lundqvist sedan, frampå dagen, återkom till sitt hem, fann han, till sin stora förvåning, att inbrottsstöld under tiden skett i hans rum, samt att ur hans chiffonier, hvilken var uppbruten, tillgripits 6 rdr bko i penningar jemte 5 stycken skjortor, och från väggen ett honom äfven tillhörigt, derstädes förut hängande, silfverfickur. Misstankarne om hvem som begått stölden föllo genast på det främmande, Lundqvist under natten haft; och han skyndade derföre åter till staden, samt anmälde förhållandet för vederbörande polis.
Visitation anställdes straxt i Öbergs bostad, dervid hon, som till åtskillige andra personer redan bortlemnat klockan och skjortorne, i smyg stack de stulna penningarne till sin i samma hus boende rätte älskare, en för stöld straffad mansperson Emanuel Söderberg, hvilken ej heller var sen att taga emot och gömma dem. Öberg, tillspord om stölden, nekade i början derför, men erkände sig slutligen ha föröfvat densamma; och skulle, enligt hennes uppgift, dervid så tillgått, att hon, sedan hon på morgonen skiljts vid Lundqvist, åter begifvit sig ut till Kräftriket och, gynnad af det det då ännu rådande mörkret, ingått i drängkammaren genom fönstret, hvars hake hon, medan hon förut var på stället, oförmärkt aftagit.
Såväl Öberg som Söderberg fingo derpå krypa i kurran; och voro båda i fredags inställda till polisförhör, hvarvid målsegaren, den för sin gästfrihet så illa belönade drängen, var närvarande.
Som Öberg upprepade sin förut gjorda bekännelse, angående tillgreppet, så blef målet genast remitteradt till domstol.
Öberg återfördes till häktet; men Söderberg urskuldade sig dermed, att han ej visste annat, än att Öberg erhållit penningerne af sin mor, emedan hon (Öberg) samma dag stölden skedde, sagt sig skulle gå till modern, för att af henne låna 6 rdr.

Jag är obekväm med Facebook

Sedan flera år finns jag på Facebook, en sida jag finner mer än milt beroendeframkallande. På olika sätt har jag på Facebook skaffat mig mer än 700 vänner, av vilka jag jag knappast egentligen är personligt bekant med fler än 100. Genom Facebook har jag fått suveräna tips om YouTube-länkar, artiklar och jag har flera gånger fått höra stora nyheter innan de nått de stora medierna. Dessutom har några Facebook-vänner med tiden blivit personliga vänner. Så långt allt gott.

Vad som bekymrar mig är att i alla utbyten jag har med verkliga och virtuella vänner på Facebook finns det alltid en tredje part som registrerar och kartlägger allt jag gör. Denna tredje part är Facebook självt, som registrerar varje knapptryckning man gör och sedan tjänar pengar på de kunskaper de skaffat om de hundratals miljoner människor som använder sidan.

Ingenting försvinner. Även om du tar bort den där uppdateringen du gjorde på fyllan, finns den alltid kvar hos Facebook centralt. Detsamma gäller om du tar bort ditt konto. Facebook har fortfarande ditt namn, adress och vet vilka dina vänner är. För Facebook är denna information en guldgruva och de tänker inte göra sig av med den, om du väl en gång givit den till dem.

Själv kan jag förhoppningsvis stå för allt jag någonsin postat på Facebook, även om där säkert finns saker som jag hoppas potentiella arbetsgivare inte ser, då jag givit uttryck för kontroversiella åsikter om exempelvis narkotikapolitik. Jag kan också acceptera att jag givit upp en dos privatliv i utbyte mot att få använda tjänsten, men Facebook har blivit så stort när det gäller kommunikation att Facebook-meddelanden och chattar i vissa fall ersatt gammelmodigheter som telefon. Telefonbolaget avlyssnar dock inte varje ord du säger för kommersiella syften.

Skulle inte Facebook vara så stort och så beroendeframkallande skulle jag permanent avaktivera mitt konto. Nu fortsätter jag, om än med ett något ansträngt förhållande till och viss misstro gentemot Facebook centralt.

Brown ut, Cameron in

Givetvis har jag följt den politiska utvecklingen i Storbritannien med stort intresse. För första gången i min livstid saknar något parti majoritet i parlamentet och någon koalitionsregering har inte landet haft sedan andra världskriget. Därför har ovissheten om vad som skulle hända varit stor.

Under kvällen började rykten surra om att samtalen mellan Labour och Liberaldemokraterna brutit samman och att Gordon Brown därför skulle avgå med omedelbar verkan. Ryktena visade sig stämma och från halv nio och någon timme framåt satt jag och tittade andäktigt på BBC, som visade hur en premiärminister avgick och en annan tillträdde. Från luften fick man se hur Browns och Camerons bilar åkte till och från Buckingham Palace, då avgångar och tillträden alltid sker inför drottningen. Elizabeth II kunde i kväll hälsa sin regenttids tolfte premiärminister välkommen. Den förste var Winston Churchill.

Man fick även se Gordon Brown tacka sina medhjälpare och symptisörer i Labours högkvarter och Camerons tal utanför 10 Downing Street. Den nye premiärministern förklarade som väntat att han ämnade gå i koalition med Liberaldemokraterna och det framgick senare att partiets ledare Nick Clegg blir vice premiärminister.

BBC hade tagit in Michael Heseltine för att kommentera. Heseltine, för er som inte minns honom, utmanade 1990 Margaret Thatcher om ledarskapet i Tories, något som skapade stor dramatik och bidrog till att Thatcher tvingades avgå efter en palatskupp där John Major, inte Heseltine, var vinnaren. Heseltine blev sedermera vice premiärminister under en kort tid. Han såg ut ungefär som jag minns honom och fick tala om underligheter som en tillträdande premiärministers handkyss i mötet med drottningen, något Heseltine bestämt hävdade förekom åtminstone vid Thatchers tillträde 1979.

För mig var allt det här som att se en spännande film, fast det inte alls hände så mycket. Eller rättare sagt, det mesta som hände fick tv-tittarna aldrig se.

Jag måste också konstatera att britterna är effektiva. Trots det oklara parlamentariska läget kunde en ny premiärminister utses och tillträda bara dagar efter valet. Jämför det med t ex USA, där det dröjer nästan tre månader mellan ett presidentval och att presidenten tillträder.

Stormy Weather

I går dog Lena Horne, en banbrytare bland USA:s svarta underhållare, 92 år gammal. Här är hennes kanske mest kända framförande: