Möte med Lambertz

Klockan är fem på eftermiddagen när Sveriges kanske mest stridbare domare hälsar på mig utanför restaurang Cousteau på Drottninggatan i Uppsala. Göran Lambertz ska någon timme senare tala om sin bok Quickologi inne på restaurangen. Han föreslår att vi sätter oss på den lilla uteserveringen på Drottninggatans trånga trottoar. Ovanför oss har vi Carolina Rediviva, en bit ner strömmar Fyrisån. Vi beställer varsin kaffe och sätter oss och börjar prata.

Det här mötet har jag föreslagit av personlig nyfikenhet. I tre års tid har det stormat omkring honom, invektiven och avgångskraven har haglat. Ja, man kan hävda att han länge varit den mest bespottade mannen i svensk offentlighet. Denne långe östgöte verkar dock hålla huvudet kallt. Han har till och med verkat påfallande munter de gånger jag sprungit förbi honom i Uppsala. Många andra hade i samma läge dragit sig undan så långt bort från offentligheten som möjligt. Vad är det som får honom att gå vidare i sin kamp?

Några dagar innan mötet publicerar Göran Lambertz en debattartikel i Expressen där han förklarar att han tills vidare lämnar debatten i Quickärendet bakom sig. Jag frågar honom om varför han då fortsatt uppdatera sin blogg och nu ska tala för publik om sin bok i just detta ärende. Han svarar att hans stopp innebär ett slut för debattartiklar och intervjuer. Sin privata blogg ska han dock hålla liv i och han talar gärna om boken när han bjuds in av olika föreningar.

Vi småpratar lite kring olika mediedebatter kring Quickärendet, men samtalet byter flera gånger spår. Vi talar om min avbrutna studiebana och om hans kommande USA-resa. I Texas lär du inte få så många frågor om Quick, tänker jag.

Just då avbryts vi av ett ungt par, som noterar ett exemplar av boken Quickologi på vårt bord. De frågar vad quickologi är för någonting. Det verkar tidigt tydligt att de har en väldigt vag uppfattning om vem Thomas Quick/Sture Bergwall är. Han ger dem historien i sammandrag och berättar om varför han skrivit en bok om saken, innan de ursäktar sig och går vidare.

Vi fortsätter prata en stund. Det hela är ytterst trevligt och det är lätt att förstå varför Göran Lambertz ofta beskrivits som en populär chef och kollega. Samtidigt börjar de första gästerna till kvällens arrangemang dyka upp och vårt kaffe är uppdrucket, så vi går in.

Evenemanget kallas Kulturkväll och ordnas ungefär en gång i månaden av kriminalförfattaren och mångsysslaren Ulf Broberg. I korthet går det ut på att gästerna äter middag och lyssnar sedan på ett samtal mellan Broberg och en mer eller mindre aktuell författare.

Till middagen hamnar jag vid samma bord som Broberg och Lambertz. Menyn denna kväll består av antingen fläskfilé eller en vegetarisk rätt gjord på kikärtor. Alla vid bordet väljer fläskfilé. Ulf Broberg har en ny bok på gång där Palmemordet är ett tema. Givetvis ett tacksamt ämne för långa diskussioner till en bit fläsk och ett glas rött. I världens största öppna polisutredning finns en del att tala om. Ulf Broberg hinner också berätta om andra liknande evenemang han hållit i, som när Björn Ranelid kom dit och lärde sig namnen på samtliga i publiken.

När alla gästerna tycks ha avslutat sina måltider går Lambertz och Broberg till scenen. Totalt handlar det gissningsvis om ett par dussin personer i publiken. Ytterligare några sitter i baren, men de tycks ha andra intressen än vad som händer på scenen. Efter de närmast obligatoriska inledande mikrofonproblemen kan det hela börja.

Lambertz berättar om sitt jobb som justitieråd i Högsta domstolen och innan dess som justitiekansler. Sedan kommer samtalet in på hans bok. Han redovisar sin huvudsakliga slutsats att de fem domstolar som dömde Quick/Bergwall gjorde det på korrekta grunder och att ingen på något avgörande sätt misskötte sitt uppdrag. Han berättar vad han tror att Bergwallkommissionen kommer fram till, vilket visar sig stämma hyfsat väl med det faktiska resultatet (jag har dock inte studerat kommissionens rapport i detalj).

En bit in i samtalet får Lambertz frågan om han inte fått betala ett väldigt högt pris för sina ställningstaganden. Lite oväntat svarar han nej. Priset, förklarar han, hade varit mångfalt högre om han stillatigande låtit ett antal duktiga yrkesmän få sin heder ifrågasatt på oriktiga grunder.
Under frågestunden kommer ämnet att driva från Quick/Bergwall, då ett par åhörare visar sig väldigt intresserade av da Costa-fallet, som Lambertz granskade under sin sista tid som justitiekansler (och som togs över av hans efterträdare Anna Skarhed). Han får också frågan om vad han skulle göra om det visar sig att han har fel i fallet Quick/Bergwall. Då pudlar jag så in i banken, säger han. Han tillägger dock att det knappast kommer att ske.

Frågestunden avslutas och Lambertz signerar några böcker och samtalar med några åhörare. Lokalen börjar tömmas på människor och så småningom går även Lambertz. Han säger hej då med ett fast handslag och ett leende. Han kanske har tystnat i den mediala offentligheten, men han är – sin offentliga tystnad till trots - obruten och ser inte sin kamp som förlorad.


Foto av Matz Cribäck, hämtat härifrån, där man också kan lyssna på samtalet på Kulturkväll.

Om det amerikanska mellanårsvalet

 I skrivande stund är det bara timmar kvar innan vallokalerna öppnar på den amerikanska östkusten. Under det kommande dygnet kommer det amerikanska folket att välja 435 ledamöter till representanthuset och 36 av 100 senatorer. Dessutom sker guvernörsval i 36 delstater (och tre territorier) och i 46 delstater sker val till delstatsförsamlingarna. Dessutom sker ett nästan oräkneligt antal val på lokal nivå. De delstatliga och lokala valen hamnar i skuggan av valen till de nationella valen, men har i många fall minst lika stor betydelse för den vanlige amerikanen som kongressvalen. Min ambition är att efter valet skriva något om de förändringar som skett i delstatsförsamlingarna, men just nu lämnar jag dem därhän och fokuserar istället på kongress- och guvernörsvalen.

Historien visar att resultaten i mellanårsvalen har ett starkt samband med förtroendet för den sittande presidenten. Om förtroendet är lågt går presidentens parti bakåt, om förtroendet är högt blir resultatet status quo eller en måttlig uppgång för presidentens parti. Särskilt det mellanårsval som sker under en presidents andra mandatperiod (som nu) brukar innebära tunga förluster för presidentens parti. I modern tid är det bara Bill Clinton 1998 som kunnat glädja sig åt valresultatet i andra presidentperiodens mellanårsval och då var uppgången måttlig. Både historiska trender och Obamas sviktande popularitetssiffror indikerar alltså att demokraterna går mot förluster, innan man ens behövt titta på en enda opinionsundersökning för något av de förestående valen.

Det brukar ibland föras fram att senaten och representanthuset är mer impopulära än presidenten. Det är sant men har liten betydelse. De rörliga väljarna straffar presidenten, inte kongressen, när de tycker att saker går dåligt. 

En liten genomgång: 

1. REPRESENTANTHUSET 

Nuvarande mandatfördelning: 

Republikanerna 233

Demokraterna 199

Vakanta 3 (1R+2D)

Demokraterna har de senaste årtiondena byggt upp en väljarkoalition som visat sig effektiv om man vill vinna presidentval. Däremot har den visat den sig betydligt sämre på att vinna val till representanthuset. Republikanerna har haft majoritet där under 16 av de senaste 20 åren. Anledningen är att de republikanska väljarna är mer utspridda, medan de demokratiska väljarna är koncentrerade till ett mindre antal områden, inte minst i storstäderna. Då USA inte har ett proportionellt valsystem behöver man inte få flest röster för att vinna majoritet, som vi såg i kongressvalet 2012. Det gäller att vinna rätt antal röster på rätt ställen. 

Vart tionde år sker en folkräkning och efter denna ritas kongressdistrikten om. Exakt hur kongressdistrikten ska se ut bestäms i de flesta delstater av delstatsförsamlingarna. Det finns förstås lagar och regler som begränsar möjligheterna till godtyckligt dragna gränser, men främst i lite större delstater har den styrande majoriteten goda möjligheter att göra gränsdragningar som gynnar det egna partiet. Detta kallas ”gerrymandering” och används ibland som förklaring att republikanerna är något överrepresenterade jämfört med sina valresultat. Jag misstänker att det inte är så enkelt och att republikanerna i dagsläget skulle ha majoritet även med en ”neutral” karta. 

Republikanerna fick i valet 2012 en hyfsat solid - om än inte överväldigande - majoritet med 234 platser mot demokraternas 201. De flesta bedömare är överens om att republikanerna detta år ökar sin majoritet något. Någon dramatisk ökning lär det inte bli fråga om, då de allra flesta platser som hålls av demokrater finns i distrikt där varje republikansk kandidat har uppförsbacke. Om allt faller ut precis rätt för republikanerna skulle de kanske inkassera 15 nya platser, men sådan tur tror jag inte de har. Det skulle räcka med en ökning på 13 platser för att ge republikanerna den största majoritet de haft sedan valet 1928. Då skulle talman John Boehner (R-OH) sitta säkert på sin stol i två år till.

2. SENATEN 

Nuvarande mandatfördelning:

Demokraterna 55

Republikanerna 45 

Nuvarande fördelning av platser uppe till val i år: 

Demokraterna 21

Republikanerna 15

Demokraterna gjorde ett extremt bra val till senaten 2008, då Obama valdes till president första gången. Det är dessa platser som nu är uppe till omval, plus att det hålls tre fyllnadsval. Även om Obama varit betydligt mer populär hade nog demokraterna kunnat se fram emot att tappa platser detta år, då de måste försvara ett gäng senatsplatser i för partiet knepig terräng. 

I Montana, South Dakota och West Virginia bestämde sig erfarna demokratiska senatorer för att inte ställa upp igen. Dessa platser kommer med all säkerhet att vinnas av republikanerna. Stora delar av Södern har på ett dramatiskt sätt blivit mer ogästvänlig terräng för demokraterna under senare år. I Arkansas och Louisiana kämpar senatorerna Pryor och Landrieu för sina politiska liv. I vanligen republikanska Alaska vann Mark Begich (D) genom för honom extremt lyckliga omständigheter 2008. Kan lyckan stå honom bi även denna gång? Fler namn kan läggas till listan över hotade demokrater.

Demokraterna tvingas alltså försvarsspel på många fronter, med få möjligheter till offensiv. Många demokrater har talat entusiastiskt om sina kandidater i Georgia och Kentucky, där det gäller platser som hålls av republikaner, men segrar där är osannolika.

Demokraterna har nu haft majoritet i senaten i 8 år. Sedan 1980 har senatsmajoriteterna kommit och gått, men inget parti har haft majoritet mer än 8 år i följd. Det mesta tyder på att majoritetsledare Harry Reid (D-NV) inte kommer att slå det rekordet. Reid kommer förmodligen att efterträdas av Mitch McConnell (R-KY), som lär ha drömt om att få bli majoritetsledare under hela sitt vuxna liv. Om McConnells dröm ska gå i uppfyllelse krävs att han dels vinner omval och dels att republikanerna går från 45 till 51 platser. Opinionsmätningarna talar för att båda dessa ting ligger inom räckhåll.

En tydlig och praktisk konsekvens av en republikansk majoritet i senaten skulle vara att Obama får väldigt svårt att få igenom några nomineringar. Detta gäller poster som federala domare, kabinettsposter, ambassadörer med mera. Harry Reid drev igenom förändringar i senatens regelverk som gjorde att de flesta nomineringar inte längre kan stoppas (filibustras) av en minoritet. Med en enad republikansk majoritet spelar det inte längre någon roll. Man kan vara ganska säker på att en majoritet ledd av Mitch McConnell inte kommer att anstränga sig överdrivet för att göra de kommande två åren bekväma för presidenten. 

Det ska flikas in att det är fullt möjligt att vi inte vet säkert hur styrkeförhållandena i senaten ser ut förrän i januari. Egenheter i vallagarna i Louisiana och Georgia gör att dessa val kan gå till en andra omgång i december respektive januari. Att valet i Louisiana går till en andra omgång kan vi nog räkna med.

Det ska tilläggas att många av årets senatsval är väldigt jämna. Det gör att det finns ett stort spann av möjliga resultat. Att det blir republikansk majoritet är inte absolut säkert. Jag skulle själv inte sätta alla mina pengar på republikanska segrar i Iowa och Colorado, två delstater där republikanerna bör vinna om de vill försäkra sig om egen majoritet.

Förresten, senatsvalet i Kansas är värt ett litet omnämnande. Demokraterna har ingen kandidat där, men den oberoende kandidaten Greg Orman ligger hack i häl med senator Pat Roberts (R). Orman vägrar säga vilken partigrupp han kommer rösta med om han vinner. 

3. GUVERNÖRER

Republikanerna 29

Demokraterna 21

Bland poster uppe till val i år: 

Republikanerna 22

Demokraterna 14

Valet 2010 var en stor framgång för republikanerna på nästan alla nivåer. Inte minst när det gäller guvernörsvalen. Flera av de republikanska guvernörer som valdes 2010 fått opinionsmässiga problem, så demokraterna hoppas göra framryckningar. I Pennsylvania går guvernör Corbett (R) sannolikt mot en brakförlust. Det kompenseras något för republikanernas del av att Arkansas-guvernören Beebe (D) inte tycks bli omvald. Demokraterna har dock hopp om att deras kandidater ska vinna i bland annat Kansas, Florida, Maine, Michigan och Wisconsin. Republikanerna hoppas kunna försvara de flesta av dessa och dessutom besegra demokrater i bland annat Colorado, Illinois, Maryland och Massachusetts. 

Opinionsundersökningarna ger inga tydliga besked när det gäller runt ett dussin guvernörsval. De är helt öppna. Kanske faller brickorna i republikanernas riktning, kanske i demokraternas. Guvernörsvalen är i alla fall det enda område där jag tror att demokraterna fortfarande kan känna en viss berättigad optimism.

För demokraternas del vore Florida det stora priset. Det är den största delstaten där utgången är oviss och ingen demokrat har vunnit där sedan 1994. Då får förstås de lokala demokraterna finna sig i att representeras av den ombytlige charmören Charlie Crist, som för bara fyra år sedan var delstatens republikanske guvernör. 

Med anledning av Nelson Mandelas död

Sent under fredag kväll skrev jag detta på min Facebook-vägg. Det positiva gensvar jag fick får mig att även publicera texten här:

I den märkliga, omvälvande tid som var sent 80-tal och tidigt 90-tal var jag tonårig MUF-are. I dag har minnen av en del intressanta diskussioner om Mandela/ANC/Sydafrika väckts till liv, diskussioner som i dag nog skulle verka mer än en smula egendomliga.

Jag kan inte minnas att jag någonsin träffade en enda människa som ens med en stavelse försökte försvara apartheidsystemet, men jag minns att många fann att både sanktionerna och ANC var högst tveksamma företeelser. Och på sätt och vis var detta begripligt. Handelshinder har sällan ökat friheten och vid den tiden var ANC fortfarande en lite mystisk motståndsorganisation som tog stöd från Sovjet. Ja, man ska inte underskatta den effekt kalla kriget hade.

Motstånd mot sanktioner och skepsis/fientlighet mot ANC var inte samma sak som att stödja apartheid. Absolut inte. Däremot råkade detta motstånd vara just vad apartheidregimen hoppades på, ville ha och behövde just då.

För att föra in det här på amerikansk politik så lade Ronald Reagan in sitt veto när kongressen beslutade om handelssanktioner mot Sydafrika 1986. I kongressen fanns dock nödvändig 2/3 majoritet för att ogiltigförklara presidentens veto. En av de republikanska senatorer som röstade mot sin president var Mitch McConnell, nu senatens minoritetsledare och en av USA:s viktigaste politiker. Det hedrar honom.

Kanske har vi här något väldigt ovanligt, nämligen en fråga från kalla kriget där vänstern faktiskt hade rätt. Framför allt har vi här en fråga där värdighet och storsinthet vann, något för oss alla att ta efter.

Blaze Foleys etthundratrettonde våta dröm

Gurf Morlix, för åtminstone en liten skara människor är känd bl a som gitarrist åt Lucinda Williams, har spelat in en skiva med låtar skrivna av hans gamle vän Blaze Foley (1949-89). Skivan har den något udda titeln "Blaze Foley's 113th Wet Dream", efter en av Foleys låtar. Jag köpte ett signerat exemplar på Burmans Musik i Umeå och skrev sedan en recension för Rootsy.nu. Jag ska inte återge texten här, men ni hittar den genom länken nedan:
Gurf Morlix - Blaze Foley's 113th Wet Dream

En dikt av Ferlin

Denna gamla dikt av Nils Ferlin säger nog tyvärr en hel del om mig just nu.

"Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

- Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara."

Några Spotify-listor

Jag kan gott publicera några av mina senaste försök att göra Spotify-listor.

I morgon är det tjugondag Knut, då julen enligt traditionen dansas ut. Denna jullista börjar därför bli ruskigt inaktuell, men åtminstone en handfull av dessa låtar fungerar året om:
Jul 2010

Här finns massor av religiöst färgad amerikansk musik från första halvan av 1900-talet:
Old Time Religion

Låtar om både ädla oädla stenar hittar man här:
Stenar

Ett par svårförklarliga fall av massdöd bland fåglar var på tapeten häromveckan. Det inspirerade mig till en spellista med fåglar som tema:
Fåglar

Kriminaljournalistik från förr

Som historiskt intresserad är det förstås fascinerande att läsa gamla dagstidningar och tidskrifter. De ger en inblick i hur folk vid den aktuella tiden uppfattade händelser, utan historieböckernas filtrering och efterklokhet. De skvallrar också om värderingar och hur livet kunde se ut.

Kungliga biblioteket har digitaliserat många gamla svenska dagstidningar och gjort det möjligt att läsa dem på nätet. Varje dag länkar de till någon gammal tidning på bibliotekets Twitter-konto.

I dag länkade de till det nummer av tidningen Folkets röst som gavs ut onsdagen den 12 januari 1853. Under rubriken "Domstols- och polis-saker" kunde man hitta den berättelse som återges nedan. Historien i sig är inte så märkvärdig, utan handlar om en övernattning och efterföljande brott i de lägre klassernas Stockholm. Drängen Lundqvist var i alla fall tillräckligt välbeställd för att det stöldbenägna paret Öberg och Söderberg fann det värt att göra inbrott hos honom.

Någon större respekt för privat integritet finns inte i artikeln. De inblandade omnämns med namn och adress och den anonyme skribenten lämnar inte mycket tvivel om vad Lundqvist och Öberg gjorde på natten. Man kan dock fråga sig hur Lundqvist kände Öberg. Var hon prostituerad? Att han skulle ha upplåtit plats i drängkammaren av ren välvilja mot en som hade det sämre beställt förefaller under dessa förhållanden som osannolikt.

Hur de än träffades, här är artikeln, som för oss direkt in i handlingen:

Sistlidne trettondedagsafton, klockan omkring 9 på kvällen, just som drängen vid Kräftriket, Nils Gustaf Lundqvist, en ung, lefnadsfrisk karl, höll på att lägga sig, inkom till honom för 1:sta resan stöld straffade qvinspersonen Anna Stina Öberg, boende i huset No. 25 vid Norrtullsgatan, och begärde nattlogie i hans rum. Som Lundqvist vid tillfället var allena och hans tankar till följe däraf förmodligen sysselsatte sig med andemeningen i dessa visans ord: «Ensam är jag, ack! hur ensam i min kammar', som förut; ingen fröjd är mer gemensam, sedan dagens lek tar slut», samt han dessutom, efter hvad han nu visat, icke är någon «kostföraktare», som det heter, så fick Öberg, hvars frejd härvidlag betydde «minus», alltför gerna stanna qvar. Hvad som vidare under natten tilldrog sig, förmäler icke historien; men - allt nog! - Öberg var den unge drängens gäst till klockan 5 på morgonen, då hon följde honom till staden, dit han efter vanligheten reste in, samt åkte dervid ända fram till Adolf Fredriks kyrka, hvarest hon, under många och hjertliga tacksägelser såväl för det trefvliga nattherberget som för skjutsen, skiljdes från sin välvilliga och troligen äfven ytterst förekommande värd. När Lundqvist sedan, frampå dagen, återkom till sitt hem, fann han, till sin stora förvåning, att inbrottsstöld under tiden skett i hans rum, samt att ur hans chiffonier, hvilken var uppbruten, tillgripits 6 rdr bko i penningar jemte 5 stycken skjortor, och från väggen ett honom äfven tillhörigt, derstädes förut hängande, silfverfickur. Misstankarne om hvem som begått stölden föllo genast på det främmande, Lundqvist under natten haft; och han skyndade derföre åter till staden, samt anmälde förhållandet för vederbörande polis.
Visitation anställdes straxt i Öbergs bostad, dervid hon, som till åtskillige andra personer redan bortlemnat klockan och skjortorne, i smyg stack de stulna penningarne till sin i samma hus boende rätte älskare, en för stöld straffad mansperson Emanuel Söderberg, hvilken ej heller var sen att taga emot och gömma dem. Öberg, tillspord om stölden, nekade i början derför, men erkände sig slutligen ha föröfvat densamma; och skulle, enligt hennes uppgift, dervid så tillgått, att hon, sedan hon på morgonen skiljts vid Lundqvist, åter begifvit sig ut till Kräftriket och, gynnad af det det då ännu rådande mörkret, ingått i drängkammaren genom fönstret, hvars hake hon, medan hon förut var på stället, oförmärkt aftagit.
Såväl Öberg som Söderberg fingo derpå krypa i kurran; och voro båda i fredags inställda till polisförhör, hvarvid målsegaren, den för sin gästfrihet så illa belönade drängen, var närvarande.
Som Öberg upprepade sin förut gjorda bekännelse, angående tillgreppet, så blef målet genast remitteradt till domstol.
Öberg återfördes till häktet; men Söderberg urskuldade sig dermed, att han ej visste annat, än att Öberg erhållit penningerne af sin mor, emedan hon (Öberg) samma dag stölden skedde, sagt sig skulle gå till modern, för att af henne låna 6 rdr.

Jag är obekväm med Facebook

Sedan flera år finns jag på Facebook, en sida jag finner mer än milt beroendeframkallande. På olika sätt har jag på Facebook skaffat mig mer än 700 vänner, av vilka jag jag knappast egentligen är personligt bekant med fler än 100. Genom Facebook har jag fått suveräna tips om YouTube-länkar, artiklar och jag har flera gånger fått höra stora nyheter innan de nått de stora medierna. Dessutom har några Facebook-vänner med tiden blivit personliga vänner. Så långt allt gott.

Vad som bekymrar mig är att i alla utbyten jag har med verkliga och virtuella vänner på Facebook finns det alltid en tredje part som registrerar och kartlägger allt jag gör. Denna tredje part är Facebook självt, som registrerar varje knapptryckning man gör och sedan tjänar pengar på de kunskaper de skaffat om de hundratals miljoner människor som använder sidan.

Ingenting försvinner. Även om du tar bort den där uppdateringen du gjorde på fyllan, finns den alltid kvar hos Facebook centralt. Detsamma gäller om du tar bort ditt konto. Facebook har fortfarande ditt namn, adress och vet vilka dina vänner är. För Facebook är denna information en guldgruva och de tänker inte göra sig av med den, om du väl en gång givit den till dem.

Själv kan jag förhoppningsvis stå för allt jag någonsin postat på Facebook, även om där säkert finns saker som jag hoppas potentiella arbetsgivare inte ser, då jag givit uttryck för kontroversiella åsikter om exempelvis narkotikapolitik. Jag kan också acceptera att jag givit upp en dos privatliv i utbyte mot att få använda tjänsten, men Facebook har blivit så stort när det gäller kommunikation att Facebook-meddelanden och chattar i vissa fall ersatt gammelmodigheter som telefon. Telefonbolaget avlyssnar dock inte varje ord du säger för kommersiella syften.

Skulle inte Facebook vara så stort och så beroendeframkallande skulle jag permanent avaktivera mitt konto. Nu fortsätter jag, om än med ett något ansträngt förhållande till och viss misstro gentemot Facebook centralt.

Brown ut, Cameron in

Givetvis har jag följt den politiska utvecklingen i Storbritannien med stort intresse. För första gången i min livstid saknar något parti majoritet i parlamentet och någon koalitionsregering har inte landet haft sedan andra världskriget. Därför har ovissheten om vad som skulle hända varit stor.

Under kvällen började rykten surra om att samtalen mellan Labour och Liberaldemokraterna brutit samman och att Gordon Brown därför skulle avgå med omedelbar verkan. Ryktena visade sig stämma och från halv nio och någon timme framåt satt jag och tittade andäktigt på BBC, som visade hur en premiärminister avgick och en annan tillträdde. Från luften fick man se hur Browns och Camerons bilar åkte till och från Buckingham Palace, då avgångar och tillträden alltid sker inför drottningen. Elizabeth II kunde i kväll hälsa sin regenttids tolfte premiärminister välkommen. Den förste var Winston Churchill.

Man fick även se Gordon Brown tacka sina medhjälpare och symptisörer i Labours högkvarter och Camerons tal utanför 10 Downing Street. Den nye premiärministern förklarade som väntat att han ämnade gå i koalition med Liberaldemokraterna och det framgick senare att partiets ledare Nick Clegg blir vice premiärminister.

BBC hade tagit in Michael Heseltine för att kommentera. Heseltine, för er som inte minns honom, utmanade 1990 Margaret Thatcher om ledarskapet i Tories, något som skapade stor dramatik och bidrog till att Thatcher tvingades avgå efter en palatskupp där John Major, inte Heseltine, var vinnaren. Heseltine blev sedermera vice premiärminister under en kort tid. Han såg ut ungefär som jag minns honom och fick tala om underligheter som en tillträdande premiärministers handkyss i mötet med drottningen, något Heseltine bestämt hävdade förekom åtminstone vid Thatchers tillträde 1979.

För mig var allt det här som att se en spännande film, fast det inte alls hände så mycket. Eller rättare sagt, det mesta som hände fick tv-tittarna aldrig se.

Jag måste också konstatera att britterna är effektiva. Trots det oklara parlamentariska läget kunde en ny premiärminister utses och tillträda bara dagar efter valet. Jämför det med t ex USA, där det dröjer nästan tre månader mellan ett presidentval och att presidenten tillträder.

Stormy Weather

I går dog Lena Horne, en banbrytare bland USA:s svarta underhållare, 92 år gammal. Här är hennes kanske mest kända framförande:

Spotify

Spotify är på många sätt en fantastisk tjänst för oss musikälskare. Häpnadsväckande mycket musik i oräkneliga genrer är där fritt och lagligt tillgänglig.

Ett litet nöje jag har är att sätta ihop spellistor, precis som jag en gång satte ihop stora mängder blandband och bland-cdr. På Spotify är det dock enklare. Ja, faktiskt nästan för enkelt. Med kassettband och cdr-skivor tvingas man ta hänsyn till speltid och se till att musiken flyter på ett bra sätt. När man väl hade spelat in/bränt sin blandning gick det inte att göra ändringar i efterhand, om man inte skulle göra om hela processen. På Spotify finns inga gränser för speltiden och man kan alltid redigera efteråt. Dessutom tenderar låtar att försvinna från tjänsten med viss regelbundenhet, så minskar värdet av att skapa kontinuitet. Spotify kan ändå fucka upp det med tiden.

Nedan länkas till några tematiska Spotify-listor jag skapat.

Först har vi listan "American politicians", där alla låtar handlar om verkliga amerikanska politiker eller där namngivna politiker åtminstone har viktig roller i texten. Bland artisterna finns Elton John, Johnny Cash, Randy Newman, Neil Young, Lou Reed och Drive-By Truckers.
Klicka här för att hitta listan.

Denna lista kallas "Murder" och har helt riktigt temat mord. Steve Earle, David Bowie, The Louvin Brothers, Porter Wagoner, Steeleye Span, Jimi Hendrix och Nina Simone finns bland de artister som sjunger om hemska händelser.
Klicka här för att hitta listan.

Mer olycka hittas i spellistan "Disaster songs", där det berättas om bränder, översvämningar, fartygshaverier, gruvolyckor och mycket annat. Bee Gees, The Band, Gordon Lightfoot, John Lee Hooker, Woody Guthrie och andra framför här trista nyheter.
Klicka här för att hitta listan.

Här sjunger Warren Zevon, The Kinks, David Bowie, The Clash, Richard Thompson och andra om händelser, människor och platser i staden London.
Klicka här för att hitta listan.

Det var länge sedan jag tog min sista (?) cigarett, men här en spellista kallad "Smoking" som påminner mig om lasten. Otis Redding, k.d. lang, Lefty Frizzell, Olle Ljungström, Ry Cooder och andra sjunger där om rökning.
Klicka här att hitta listan.

Det är några av mina spellistor. Fler ska eventuellt publiceras vid tillfälle.

Välkommen!

Jag heter Tobias. Det här är inte min första blogg. Jag har dock av olika skäl övergivit mina tidigare bloggar. Kanske kommer jag att även överge denna blogg. Eller så blir den ett bestående projekt. Vi får se. Det är dock klokt att se med viss skepsis på min uthållighet.

Bloggen har inte något speciellt syfte eller någon specifik inriktning. Tanken är att den ska fungera som ventil för vad jag än kan tänkas vilja säga, vilket inte nödvändigtvis är mycket eller speciellt intressant. Det kan gälla musik, politik eller något annat. Vi får se. Kanske hittar ni något värt att läsa här. Kanske inte.